Poesi&Texter av Lilo

There shouldn't be a good in goodbye

2012-02-15T20:28:00.000+01:00

"This is the bad before the worse
This is the storm before the storm
I haven't even hit the bottom of this ocean floor
This is the bend before the break

This is the mercy not the grace
This is the proof and not the faith i try to find

There shouldn't be a good in goodbye."

Everybody lies. Echo. Down.

2012-02-14T21:44:00.001+01:00

somewhere far along this road you lost your soul to someone so heartless

2012-02-11T01:02:00.000+01:00

optimist, pessimist.
nackdelar mot fördelar.
jag har sagt mig vilja något jag nog inte riktigt vill längre.
allt växlar om.
försvinner eller överexploateras.
jag står i mina rus och faller fram, faller tillbaka.
jag slår mig hårt.
jag slår mig hårdare ju högre jag tar mig.
ju lyckligare jag verkar bli.
jag vandrar på en väg mellan hjärtlöshet och övermänsklig kärlek.
jag står så oskyddat som det bara går.
straffar hjärtat, skyddar självhatet.
ilska övergår i skam.
jag vill allt.
jag vill ingenting.
hela min existens är i förnekelse.
men det förnekar jag.
jag pressar luften ur det lilla minsta.
fyller ballongen tills den sprängs.
jag vill allt.
jag vill ingenting.
leva vågat. rädd. leva på chans.
eller
leva orädd. leva bekvämt, rutinkärt.
att få chansen eller att ta chansen?
jag är nog inte redo.

source: wildfox

2012-02-07T21:26:00.001+01:00

magical nature.

2012-02-05T14:13:00.000+01:00

source: emma östergren / modellbloggen.se

fyra mil. ett världshav oss emellan.

2012-02-04T00:47:00.000+01:00

jag har förhållit mig till minnen hela dagen. vi skulle andas något nytt, sa vi, fyra somrar tillbaks i tiden. leta mönster i nya gator, kanske långt långt borta. kanske alldeles för nära varandra. se varandras fotspår någonstans dit vi drömde oss. och jag vet inte hur vi kom i kläm. kanske och antagligen var det mina undanflykter som skavde på banden. men dina försök har inte precis existerat heller. jag vet inte hur vi behöver varandra längre. det är som att vi inte finns. och jag har undrat länge om jag ens når fram till dig. tystnaden växer.

source: fashiontoast

2012-02-01T20:42:00.000+01:00

defying gravity

2012-01-31T21:19:00.000+01:00

The ocean is bound to eternity.

And meanwhile I'm accepting limits.
Dreams were only a scenery with will behind. 
I'm done crawling, walking. 
Let's dance.

wake up call.

2012-01-24T22:59:00.000+01:00

andra sidans mening. vi trycker ner ordens betydelse på papper och följer luftströmmarna mot mål. vi väntar på hela världens reaktioner och står still på samma nivå. medan andra faller för grupptrycket stärker vi vår position. kanske föreställer vi oss vår klokhet som större men sanningen är den att vi bara utnyttjar vår inre tro på någonting livet lärt oss. att det spelar roll att vara den som utmärker sig. att det spelar roll att vara den som ignoreras. att det spelar roll att vara den som vill men inte vågar. att det spelar roll att vara den som måste men inte vill. att det spelar roll att vara den som kan men inte får. man måste lära sig i livet att den som sätter gränser för sig själv, är en själv. man tvingas inte stanna kvar i dåliga förhållanden, man tvingas inte vara den man är, man tvingas inte ge upp något som verkar för storsint. och egentligen är jag fel person att säga detta. men det går att förändras. om man vill ha hjälp, sök hjälp. om man behöver vård, sök vård. om man vill vara fri, fly från allt. om man vill bli något stort, våga dröm. om man vill leva livet, börja leva. det enda som hindrar dig är du, och det negativa tänkandet som erbjuder "imorgon" men som aldrig blir imorgon.

Oh, you're killing me with maybes

2012-01-24T20:59:00.000+01:00

I dream of this to become my reality.

2012-01-22T23:10:00.000+01:00

the broken clock is a comfort, it helps me sleep at night.

2012-01-21T00:01:00.000+01:00

det kryper närmre.
avståndet till hur jag minns förändringen.
omstarten.
och ändå blev inget rätt,
för jag råkade ut för det som lockar alla.
fel väg.
och flera hundra avfarter försöker vinna över mig.
inte går det heller att vända tillbaka,
nuet blockerar mig från gårdagen
och år efter år faller på.
ingen tid kan läka det nu
och jag har lust att se något nytt.
det smakar så gammalt och
kanske alldeles för tryggt i den här stan
för att jag ska kunna nå något annat än det här.
jag blåser damm ur mina lungor, hjärtat rostar sönder.
det står en önskan i stjärnhimlen inatt,
den jag viskade ut till frihetens eko.
vem som helst får svara,
men allra helst du, m.

originalitet är inte längre originellt.

2012-01-20T17:34:00.001+01:00

jag vet inte vad jag redan har sagt som redan har hörts. jag reflekterar över och analyserar över alldeles för mycket. huden stramar hårt runt hjärtat utan att märkas. och livets promenader tar alldeles för korta steg. jag skriver ner mentala mål som jag kan ljuga om. och jag håller andan bakom din rygg. kanske krigar vi om onödiga ting. kanske fyller vi den ordrika luften med onödiga hål. jag vet hur man sätter ner foten men inte hur man sedan håller balansen. det står i vårt mod att man måste våga chansa. vi kan straffas av vinnaren, men utan risken skulle inte vinstprocenten finnas alls. i ett annat språk hade jag satt rätt fot först. jag hade varit striden själv. men jag har fastnat i ett mellanvärde där man varken syns eller finns om man inte heter det alla andra heter och inte gör det alla andra gör eller vill det alla andra vill. och originalitet är inte längre originellt, det är smutskastat mot en norm som alla numera måste ingå.

5 places I'd rather be right now

2012-01-17T23:56:00.000+01:00

New York

New Zealand

London

Sydney, Australien

Santa Monica/Venice Beach, USA, Californien

Santa Monica, Californien, USA

Alperna, Österrike/Schweiz

the pulse of your heart is forever dedicated to the ocean.

2012-01-16T23:56:00.000+01:00

password.

2012-01-15T00:40:00.000+01:00

du säger att vi står redo för strid.
men att världen saknar sin skugga.
jag undrar hur det kan inkludera mig.
hur kan något kräva krig som inte utvärderas ur
rättvisans perspektiv?
du är straffet och jag är ditt lösen.

I could never stay.

2012-01-14T00:04:00.002+01:00

Jag känner hur varje ord beskriver mig.
hur allt passar in i sammanhanget.
och att du försvann byggde ihop mig.
det krävdes en invändig renovering.
och då är jag den som avskyr förändring.

beach love

2012-01-13T23:22:00.000+01:00

pictures; OracleFox

And it's hard to say times are bad cause it's been much worse, and I know that.

2012-01-10T22:45:00.000+01:00

inget här är rätt. jag har tagit för många felsteg. och det är väl ungefär det jag är känd för. jag står så oerhört stilla här. jag ser hur hela världen uppdateras minut för minut. och hur alla får det de vill ha. hela denna uppkopplingsmanin skruvar hål i hjärtat på mig. otillräcklig är ett av universums alla ord som förklarar hela mitt jag som person. och jag vet inte, vill jag ens vara tillräcklig? hur, vem är man då? jag tror man är tillräcklig först efter man varit någons hjälte. vad som helst kan vara allt för någon. och jag har aldrig varit någons hjälte. det är först när det står i ord inför hela stan som man är tillräcklig. men jag står på knäna så ofta för att våga skriva något själv. ändra mina kapitel och växa som person. ändå syns inte mina prestationer. jag hamnar alltid längst ner av samma anledning. vem är hon? det brinner i hjärtat av passion men det är inget någon någonsin ser. för man ser inte det på någon som mig för att jag inte har vad alla andra har. ett genuint leende som tillmötesgår världen.

vinterns första snö.

2012-01-09T20:41:00.001+01:00

ångorna ur munnen tyder på att vintern landat hos mig också nu. och jag älskar det.

strandförälskelse.

2012-01-05T00:58:00.000+01:00

du står obemärkt vid strandlinjen där vågor möter sand. med solnedgång framför dig och Pacific Coast Highway i bakgrunden. du förundras fortfarande över hur stränderna kan vara så vackra här med tät trafik dygnet runt. storstadspulsen påverkar dig knappt. du tog dig hit för drömmarnas förverkliganden, för en fascination av livet i Californien. du låter dig fyllas med luft som du alltid velat andas. som du önskar att du fötts med. du är redan hemligt förälskad i någon som du endast vågar konversera med i tankarna. och han mötte din blick flera gånger när du nervöst försökte läsa ur en novellsamling. det var när solen stod som högst och stranden var som mest befolkad som han valde att titta lite extra på dig, där du satt under ditt hallonröda parasoll i den varma sanden alldeles intill hans arbetsstation. trots att han borde hålla ögonen på havets alla simmare. men du visste att det var en obesvarad förälskelse, det fanns inget annat att tro. du var bara en turist bland alla andra tretusen och det dränkte modet. ändå hade du alltid varit våghalsig och impulsiv och det tynger dig att du står ensam vid havslinjen en kväll som denna. den är som gjord att delas med. och ändå spricker du nästan av iver inför nästkommande dag. men mest av en överhängande oro att han inte ska vara där igen. du ser dig om och överblickar en relativt tom, men trygg strand. den milslånga kusten har alltid varit ditt hjärtas smältpunkt. du drömmer om ett aktivt liv där stranden är den största delen. surfing, volleyboll, springa längs vattnet, simma... det finns inget du hellre vill. det står så tydligt i drömmarna. du styr fötterna mot några små klippblock som ligger utslängda i närheten men i tankarna är du fortfarande kvar med tårna i havet. du sätter dig på en sten och överblickar allt du skulle vilja kalla ditt eget. ditt hem. dina drömmars hem. fäller några tårar över din lycklighet. overklighetskänslorna hänger över dig men du har sett till att verkligheten fastnat i din kamera. den ljumma vinden leker med ditt hår och du känner dig insvept av mållöshet. några meter ifrån går din dröm-man och beundrar dig på avstånd. det sista av kvällssolen ligger varmt på dina axlar men han märker att du huttrar och närmar sig försiktigt. andlöst ser du på hans solbrända ansikte som spricker upp i ett vackert men diskret leende och han undrar om han får slå sig ner alldeles bredvid. han kan inte på något sätt höra att du är turist utifrån språket och blir förvånad över din perfekta engelska som du inte ens talar som förstaspråk. han ler åt dina drömmar och skrattar varmt. han undrar till och med om han får bli din alldeles egna L.A-guide. du tappar andan för hans charm och han berättar om olika räddningsauktioner som aldrig lämnat hans minne. hans mod är vad som inspirerar dig till att våga be om en varm hand. han säger mer än vad du vågat hoppats på. och du vet att ni kommer att träffas igen, du kan somna lycklig.

en livslögn att dö för.

2012-01-03T01:19:00.000+01:00

hennes lungor knäcks i kylan. strukturen kollapsar och medvetandekriget får henne i obalans. gatorna har redan börjat grusas för att minska halkolyckor och hon märker hur sten efter sten fastnar under skon. hon hör sig själv invändigt och märker att hon andas för fort. hon känner en igenomträngande blick på sig men gatorna ekar tomma och hon vet att hon bara inbillar sig. iskallt och menlöst. det svider bakom revbenen. hjärtat dubbelslår och halvslår. lögner snurrar runt i hennes huvud, en del hemligheter också. men världen får aldrig veta även om knäna skulle ge vika och hjärtat slutar pumpa. det står utmanande ord i pannan på henne. löften till sig själv. krav. hon bygger på sig mer och mer väggar. det stramar för hårt mot kanterna egentligen, nästan så att väggarna ska sprängas och hela världen ska få se vem hon är där under ytan. det ringer aldrig längre och hon vet inte om det är lika med bra. men det får henne motiverad. hennes milslånga promenader ser alltid likadana ut, men varje dag blir hon lite bättre, lite sämre. hon strider mot världsidealet. skriver dagbok och drar trettonvagnarståg efter sig. i motvind. det längtas efter någonting att kalla vinst och framgång. någonting värt att vrida upp leendet för. hon halkar i gruset ändå. det lömska gruset. men det är inte halkan som skriver skräck i hennes hjärtslag. det är bortdomningskänslan i benen och huvudet som ber om paus. mentalt fortsätter hon att gå. aldrig nöjd. en storlek ner. det sticks i tungan och luften vågar nästan inte passera genom henne. tidsavstånden mellan att vara och att bli är för små. för nära inpå. hon har rusat in i sin roll för hastigt. benen bär aldrig en lögnare längre än till sanningen. hon tappar striden mot milen. tappar striden mot gruset under skorna. och striden inne i hjärnan övergår till kaotisk röra. kortslutning.
det är allvar i år.

The wizard of Oz.

2012-01-01T23:29:00.000+01:00

jag förstår inte varför jag undvikit att se den här underbara skapelsen (från 1939?) i alla mina år. missade dock början av filmen men lätt att falla in i handlingen även någonstans i mitten. älskar färgerna, kläderna, Dorothys underbara dialekt och alla söta rollfigurer. och att den är så förutsägbar, men urgullig. varför har jag trott att detta varit en skräpfilm om fantasy? finns ju en del remakes, kanske därför.

new month.

2012-01-01T23:07:00.001+01:00

det står att det är en ny månad i min kalender. och det går inte att ta miste på utanför min verklighetsbubbla för det är allt det pratas om. jag måste någonstans låtsas att det är allt jag bryr mig om när sanningen är den att jag hellre planerar perfekt utformade nyårslöften. nyårslöften som måste stå till svars för mina dåliga handlingar under tvåtusenelva. det var aldrig ett bra år. jag har bara två bra minnen med hela tvåtusenelva. en-veckas-semestern i västkustens skärgård. och dagen då jag skickade in min sista skoluppgift någonsin i gymnasiet. resten av årets dagar har spenderats med näsan i skolböcker eller helt i onödan på ovärda saker. ett år jag inte vill ha tillbaka. och jag vet inte vad jag vågar förvänta mig av tvåtusentolv. blir jag antagen på högskola till hösten? vill jag läsa i umeå eller stanna kvar i småland? vad gör jag fram till hösten? jobb? arbetslös? rastlöshet? ett år jag fyller jämnt och inte längre räknas som tonåring. kommer min personlighet utvecklas än mer? kommer jag uppfylla mina mål? kommer jag lära känna nya människor? jag behöver nya vänner. kommer jag att göra mig av med jobbiga tankar och bli mer optimist? ärligt talat, jag är rädd för siffrorna 2 0 1 2. rädd, för att hela framtiden väntar på mig och jag nu är friare än någonsin.

oracleFox

2011-12-31T00:04:00.000+01:00

titta vad magiskt. dessa bilder fann jag på oracleFox.

Och jag är den där människan som älskar vinter, hatar sommar men älskar California.

2011-12-28T22:23:00.001+01:00

gömställe.

2011-12-28T22:13:00.000+01:00

evighetstrasig. jag har varit evighetstrasig för länge nu. det är inte stressen längre som trasar sönder mig så. nu är det inifrån och ut bara gallskrik. jag kan räddas. men gömmer mig för ärligheten. jag bara släpper allt. låter byggnader rasera. vet inte vem jag är. ser mig aldrig i spegeln längre. jag finns inte då och då ser jag inte vad jag förstör. jag låtsas att imorgon blir bra. och imorgon skjuter jag på det en dag till. jag står hela tiden stilla. och tror att någon siktar på mig.

Tillsammans räddar vi barns liv.

2011-12-26T21:09:00.001+01:00

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.”

dare to make a move

2011-12-23T01:12:00.000+01:00

jag trängs vid sidan av ruset. vid sidan av världens gång. svischet. livet. människorna. jag når inte fram. finns inte. ser på och kryper in och ut ur någons fotografi. jag skakar, brister, går sönder under snöfattig decemberhimmel. jag vet inte om det räknas ifall jag stannar klockan medan tiden fortfarande går. det känns som allt snurrar runt i cirklar och jag är flera varv efter. en pusselbit är fellagd men jag låter det vara så för att jag inte vågar riskera själva helhetens isärfallande. med ett pussel lagt rätt är man perfekt, och det är ju ingen, eller hur? men jag står så oviss. utan stake. osäker. och ser alla andra. ser deras vana fotsteg. deras vana, orädda skratt. de har sin plats, de har intagit sina trygga fack. och jag känner mig utomvärldslig som går vilse i mina egna fotspår. det är så. det är så tror jag att jag snart bryter samman. jag föreställer mig en morgondag likadan som gårdagen. det är därför förändring blir destruktivt för mig. jag vill att polletten ska ramla ner. att det ska flyga i mig nåt slags driv. en vilja. en önskan om krav på förändring. att jag vill ta itu med den, vilja ta saken i egna händer. mig. mitt liv. att få våga nå fram. finnas. synas och vara orädd.

världsrekord

2011-12-17T00:22:00.002+01:00

nu når jag nästa höjd. ribban har lagts om. kanske blir det världsrekord, men världsrekord är till för att slås.

If I ever want to see myself sitting on a beach somewhere in California dreaming my heart away

2011-12-13T22:49:00.000+01:00

jag ställer mig så avlägset jag kan. vid sidan av, någonstans gömd från din syn. du kanske inte känner av min reaktion? den borde vibrera i luften. som vanligt är jag rädd för att hålla mig till sanningen i närheten av dig. du har ju så många andra som kan ersätta mig så jag vågar inte säga fel när vi har varann rätt. jag är rädd för ditt stora sällskap, du vill alltid dela allt med dem du älskar mer än mig. jag vet inte men kanske har jag blivit stark av att vara ensam i tre år. avsliten från omvärlden. om jag redan är stark ensam, hur stark är jag då inte i sällskap? jag vet att jag klarar mig, nej det vet jag inte förresten. men jag vet att allt går att inbilla sig. jag ska inte lämna fler trasiga spår efter mig mer, inte om jag någonsin vill hamna där jag ska.

huvudorkan

2011-12-09T22:19:00.000+01:00

ögonen korsar varandra och världen vänds upp och ner. jag är inne i en dimma av overkliga andetag. jag vet inte ens om det här är en verklig känsla. myror i huvudet. det känns som när foten somnar fast nu är det huvudet istället. får man tycka att det känns som man är inne i ett slags rus? att det rinner ström genom blodet? jag blir inte klok på hur jag mår. jag når inte kriterierna för att vara normal. overklighetskänslor är vad det är. jag står utanför mig själv och ser på men känner allt som gör ont eller är fel. ett finger petar på mitt medvetande. hela min kropp är som någon annans. det sticker lite överallt och kryper i kinderna. det rör sig. känns som feberyrsel och ändå är jag fullt frisk. det är som jag skjuts framåt men huvudet stannar kvar. eller jag är inte alls bra på att förklara. det är som att en orkan drar fram i huvudet men jag står kvar. det svischar, susar, brusar, känns fel. det är som att jag måste hålla om huvudet för att det inte ska tippa över. ska vi bara sammanfatta att jag mår konstigt?

I'd rather die.

2011-12-08T23:06:00.001+01:00

det har stått stilla lite för länge men jag vet inte vad jag har att säga. jag är inne i min juldimma där allting exploderar i glädje. och jag har haft det bra tills nu i min dimma. något ska alltid förstöra. något revs upp till ytan igen. något jag inte vill höra talas om. jag tänker inte flytta. jag vägrar flytta. hellre dör jag. och så får man ju inte säga.

den första.

2011-12-01T20:10:00.000+01:00

det är redan december

och jag får inte plats med viljan i mitt hjärta

jag tror att jag är stark

men så går något sönder

jag bygger världens längsta bro

men vet inte om den någonsin kommer nå land

jag vet inte heller om den är stark nog

att bära mig över

men med vinden i ryggen kanske jag flyger

istället

I'm dreaming of a snowy winter, a white christmas

2011-12-01T16:27:00.000+01:00

drömma, vilja, få.

2011-11-30T23:36:00.001+01:00

befrielse.

2011-11-29T21:55:00.000+01:00

jag skjuter allting framåt en dag. det känns så skönt att vara mitt i ett nu där ingenting måste göras. jag bottnar nu. ser ljuset i tunneln. närmar mig mål. jag skriver listor och dagdrömmer. allt får plötsligt en mening när man lagt det tunga bakom sig. jag har fått min belöning och det är befrielsekänslan. nu ska livet struktureras upp bättre och jag ska leda mig mot ett bättre jag.

jag äger tid nu. jag lovar.

2011-11-28T23:58:00.000+01:00

jag har vunnit över min värsta fiende. imorgon ska jag äntligen få vakna lite friare. jag har fått bocka av ännu ett mål. gymnasiet är över för alltid om två veckor och på de två veckorna har jag nästan inget att göra. nu ska jag göra det jag inte hunnit på flera veckor. nämligen ingenting.

jag äger tid nu. jag lovar.

get me the pulse

2011-11-24T23:18:00.002+01:00

you give what you give cause they make you

2011-11-22T23:13:00.001+01:00

det kändes verkligt ett tag. glädjen. men en sekund flyter in i en annan och känslan blir förbytt. jag ställer mig trasig på startlinjen. människor förväntar sig mirakel. att jag ska vara först över mållinjen. jag krigar inombords. ställer högre krav än dom. jag vet att jag får min frihet sen. och ändå slår jag av på tempot. hamnar i kö. faller längre ner i fältet och stressar mig upp till toppen för att sen bara falla platt och ge vika för allt och alla. jag sätter allt före hälsan. orkar mer, orkar mindre. obalans. ojämnhet. jag måste jaga ikapp mitt forna jag.

climbing mountains

2011-11-19T21:16:00.000+01:00

det går alltid bättre än jag förväntar mig. jag ser inte ens min egen förmåga och jag förstår aldrig hur det går till. jag går in i storm- och åskmolnet och kommer ut helskinnad. mitt hjärta säger åt mig att jag klarar allt och min hjärna lurar mig. jag bestiger berg varje dag. mentalt. men det gör mig starkare i benen och tar mig längre, det får mig att orka bestiga fler och högre berg, det har jag lärt mig nu. jag försöker springa men får mjölksyra i benen. att skynda igenom sig något obehagligt gör inte att det försvinner fortare. man presterar sämre. orkar mindre. kanske faller ihop och tror man ska dö. men så kommer man till en punkt där man inser att man måste resa på sig. det är ju bara toppen på berget kvar sen är det över. hela livet kan beskrivas såhär. man måste lära sig njuta när berget är bestiget. man måste lära sig minnas vad som kändes värt att kämpa för. nu är det bara fyra veckor kvar. tre om jag lyckas avsluta projektet. jag kommer hinna allt jag vill göra, jag måste sluta stressa upp i onödan. jag ska bara bestiga det där fyra veckors-berget först. sen har jag all tid i världen att hitta omvägar runt nästa berg.

breathe in, breathe out.

2011-11-17T21:42:00.001+01:00

en dag till. sen är jag lite lite friare. kommer må lite lite bättre. och ha lite lite mer tid för att skriva. en dag. 

jag får inte säga mer än oss

2011-11-12T22:27:00.000+01:00

jag menar tolv olika saker. men orden känns inte längre. formas inte. jag lämnar opersonliga avtryck och känner hundra olika fel. något går itu och kan aldrig bli helt även om man lagar. kanske är chansen förbrukad. jag lägger örat mot lögner. verklighetsflyr. hamnar i andra världsdelar. passerar gator utan namn. tappar känslor som lett mig hit. fryser. blandar två med ett. målar i snö. varje dag är en dag mindre och varje timme är en minut kortare. skor går sönder och hjärtan sprängs, spricker, läcker. jag får inte säga mer än oss. det gör mindre och mindre. men jag tycker om att involvera alla och syfta på en hel värld. solen lyser inte i vinter. jag hinner gå ifrån dimman. enas med tomheten och gråta ur mig allt jag andas av.

don't you breathe.

2011-11-12T21:53:00.000+01:00

our bodies pouring out coulors from our hearts. there'll be no shadows left in the end. but don't you breathe and i'll be just fine. just don't you breathe.

orden känns inte.

2011-11-11T23:44:00.002+01:00

jag ställer mig halv framför motståndaren. men det finns inte hämnd i min värld. jag ser det jag vill och jag ser vad jag måste. ibland får jag inte världen att gå ihop trots att folk pressar både från höger och vänster. krigen utplånar inte ondskan. jag måste ställa mig framför något jag är blind inför. och inom mig flyr jag bara bort och gömmer mig bakom en vacker dröm. att det halva hålls ihop är tillräckligt för mig. då känns helheten mer.

universe has plans for us.

2011-11-10T23:53:00.000+01:00

orättvisa får inte existera.

2011-11-10T22:39:00.001+01:00

jag drömmer om ett liv framför, bakom och med mig. ett jag kan se fram emot, ett jag kan se tillbaka på med glädje och ett som jag njuter av just i detta nu. just nu ser det inte ljust ut, men jag vet att allt löser sig ändå. för allting löser sig på ett eller annat sätt, och då är inte jag den som är positiv och optimistisk utav mig. men det existerar inte, det finns inte ens på kartan att jag lämnar denna världen utan att ha rört amerikansk mark. oavsett hur fattig eller rik jag någonsin kommer bli och vara, så kommer jag existera i mitt älskade california minst ett år av mitt liv. helst hela livet. jag tror 2016 blir året. om jag inte mirakulöst vinner en miljon innan dess. jag hatar att det finns människor som kan vräka ur sig pengar på världens mest onödiga saker, och fortfarande ha flera miljarder kvar på kontot. medan någon annan sitter och räknar sina små sparade ören som knappt räcker till vardagsmat. jag hatar orättvisa. jag hatar hat. jag hatar allt som inte gynnar alla och som ger en bättre värld.

minsta förändring svider som ett svek.

2011-11-06T00:07:00.001+01:00

en oväntad och plötslig ångest blockerar mig. mitt barndomshem får inte bytas, ingenting får röras och förändras. sluta, jag vill inte höra. ett ord till om att flytta och allt jag någonsin byggt upp kommer att rasera, gå sönder. trasas ner i värde. när jag väl börjat glädjas över friheten som kommer med december så kommer nästa glädjedödare som ska radera mina senaste tretton år ur minnet. det får inte. det får inte gå till så. det darrar i händerna. skakar i hjärtat. varför står jag hela tiden i motvind? bygger på mig mer och mer olycka. jag ser inte hur jag ska orka balansera mig själv. någon dag snart så tippar det över. och jag vet att vilket håll det än blir, så spelar det ingen roll. samma öde väntar. jag vill bara vinna någon gång. få känna att jag kan och är värd det. att min röst hörs lika väl som alla andras. jag vill kunna andas ren luft, ångestfri luft. kunna ta ett djupt andetag utan att få den där klumpen i vare sig det är magen eller hjärtat. jag vill att människor förstår att saker betyder mer för mig än för andra. det har mer värde i mina ögon, för att jag fäster mig vid alltings ursprung. minsta förändring svider som ett svek.

And I want to leave but I'm lost.

2011-11-05T00:17:00.000+01:00

det känns som att elden är långt borta, men jag ser den hela tiden när jag blundar. ända till sena december ska gnistan bestå. undrar om jag orkar hålla liv i den ett tag till. måste för en framtid. måste för att få mer än noll.

November letar sig in i våra hjärtan.

2011-11-02T22:19:00.000+01:00

people help the people

2011-11-01T17:57:00.000+01:00

God knows what is hiding in those weak and drunken hearts
I guess you kissed the girls and made them cry
those Hardfaced Queens of misadventure
God knows what is hiding in those weak and sunken eyes
a Fiery throng of muted angels
Giving love but getting nothing back

People help the people
And if your homesick, give me your hand and i'll hold it
People help the people
And nothing will drag you down
Oh and if I had a brain, Oh and if I had a brain
i'd be cold as a stone and rich as the fool
That turned, all those good hearts away

God knows what is hiding, in this world of little consequence
Behind the tears, inside the lies
A thousand slowly dying sunsets
God knows what is hiding in those weak and drunken hearts
I guess the loneliness came knocking
No one needs to be alone, oh save me

I can hear the beat of a breaking heart.

2011-10-29T23:44:00.000+02:00

ett mod passerar mig. lämnar mig oberörd och feg. jag tvingar ner luft i mina lungor, men allt blir bara platt. stjärndimma. jag krigar för att inte gå sönder. hjärtslagen tar all energi och rytmen är inte ens i takt. jag trycker på en knapp som kan dölja sanningen ett litet tag till. det värker i varje kroppsdel. under brustna revben skaver ett färglöst hjärta. det känns som omvärlden har hamnat inom mig. oktober har inte ens känts men jag vet att november kommer nå ända in och bilda frost i mina lungor. jag står oskriven på någons lista. syns inte, finns inte, känns inte, ska inte. jag står som en halv person utanför min kropp. och jag vet att åldern är ung men jag känner mig färdiglevd. som om det som fanns åt mig i livet redan varit. för hur kan något bli som inte ska vara? tänk om jag visar vad jag vill och han säger nej. jag vill veta om han sett mig, om jag berört. jag vill prova hans hud mot min. möta någon ny som är bättre och mer. en romans som känns ända in i hjärtat. jag vill våga vara först med att säga något, men jag väntar på en liten gnista i hans ögon. som lockar fram ett leende. som når ända fram till och riktas mot mig.

I've been feeling everything from hate to love from love to loss

2011-10-26T22:21:00.000+02:00

tidskramp.

2011-10-25T10:45:00.000+02:00

tiden går tydligen fortare än jag tror för helt plötsligt har det gått en vecka. och egentligen har jag inte alls tid just nu för leonardo da vinci-arbetet väntar på mig. kan tiden gå lite saktare så att jag får något gjort?

tiden har sin förmåga att märkas när den inte känns av.

2011-10-19T21:56:00.000+02:00

luften går ur mig. jag vet inte om jag får tillåta mig att vara fri i en timme. fast jag känner att jag behöver vara fri resten av kvällen. hela dagen har jag hållit andan och räknat mig framåt. sett mig någon annanstans än där. och nu är jag någon annanstans än där, men får ångest. jag vet inte vad klumpen i hjärtat betyder. om det är för mycket eller om jag gör för lite. jag kan inte belöna mig halvvägs för då vet jag inte om jag någonsin blir klar. jag blir mindre och mindre rörlig. står mest still och låter tankarna vandra. som om jag förväntar mig mirakel. jag trängs med mig själv. min kropp är i vägen. jag vågar inte sträcka ut några händer. är så rädd att ingen ska ta dem. jag tränger undan tomheten och visar verkligheten en annan bild av mig själv. men ibland behöver verkligheten få se verkligheten också. jag är en magnet mot väggen. bevakar omvärlden men gör inget själv. jag får inte ur mig något riktigt. något ärligt. om sextiotvå dagar klipper jag alla band med skolan och jag är rädd att jag inte ska hinna allt som måste hinnas. för hur mycket sextiotvå dagar än låter, så är det mindre än man tror. varje dag har känts som en timme sedan januari. tiden har sin förmåga att märkas när den inte känns av.

Paradise.

2011-10-19T13:15:00.002+02:00

So you can feel it the way I feel too.

2011-10-15T23:49:00.000+02:00

varje litet steg når ett äldre andetag. ögon och öron tröttnar på allt. redan sett och hört varje del av den här känslan. jag försöker, men kan inte sätta punkt för ett egentligen färdigt kapitel. trotsen lever i mig och vill något annat. minnen sväller vid varje ledig sekund. det går inte att ha sönder något som inte går att ta på. och ändå inbillar vi oss att det går att laga något som gått sönder som egentligen inte finns. det skaver i hjärtat. det roterar likt jorden. ingenting hinner rinna av förrän nästa känsla tar över. jag måste prioritera plikten före att andas. det står inget om felsteg i min livsplan. men den gränsen har jag redan passerat. trots det kommer jag närmre. det kanske krävs felsteg och vilseledande för att komma rätt. vägen kanske inte är rak med hinder, den kanske är fram och tillbaka femton gånger. två steg vänster, tretton steg bak, fyra steg höger och fyratusen mil fram. vad vet jag, jag har aldrig ägt en kompass. och vad vet jag, jag har inte hunnit vara vuxen särskilt länge. dessutom tror jag inte på det uppenbara, för det ligger något overkligt därbakom. varför når jag inte fram. hur når jag fram? väggarna har inga dörrar. bara fönster som låter mig ana nästa steg. höstvindarna blåser på mina stjärnor. jag vill räkna dem en dag. det sägs att det är alla mina drömmar. jag skulle vilja veta vad dem betyder. överallt runt mig är kaos. kaos på mitt golv, kaos på mina hyllor. kaos på mina gator och kaos i mina nerver. det finns ingen som bryr sig. hur kan det finnas någon som bryr sig? alla människor är skapta att bara tänka överlevnad, egenvinst. hur ska man kunna vinna en egoists hjärta? tid är pengar, men tid finns ju inte. pengar finns. hur kan allt materiellt vara mer verkligt än vad allt känsloprat kan vara? varför kan man skapa något som alla måste nyttja men som bara några miljoner människor av flera miljarder mår bra av? varför skapar man inte känslor på burk. hur kan man tillverka så mycket onödigt men inte kunna skapa det som behövs. det som måste finnas.

Shelter

2011-10-15T22:51:00.002+02:00

couleurs d'automne

2011-10-15T22:19:00.002+02:00

If there's love just feel it, and if there's life we'll see it - this is no time to be alone.

2011-10-14T22:06:00.000+02:00

Där inget är sig likt, fast allt är likadant

2011-10-11T00:07:00.001+02:00

ikväll smakar det regn på mina läppar. det låter lögn på rösten och dimman blockerar min syn. jag står utan ben och flyter på glas. oktober får mig att gå sönder. men jag har aldrig känt mig så hel som nu. jag får vänta tills hjärtat vant sig. oktober ska snart få ett leende. ett som inte ljuger.

Den här känslan som jag har är inte min. den blev kvar, är den din? den smakar som du.

2011-10-07T19:27:00.001+02:00

"So scared of getting older; I'm only good at being young"

2011-10-06T00:08:00.001+02:00

vi kortar ner andetagen för att få mer utrymme. står still för att låta tiden passera oss. löven yr omkring men vinden når inte in under huden. tvivel smakar blod. månen gömmer sig bakom en slöja av dis men stjärnorna syns inte till. jag stänger av känslan men försöker känna den ändå. det ekar tomt. hjärtat vill inte riktigt påfrestas av mina krav. och ändå tillhör det mig. ibland är känslan att jag faller av karusellen men att den glada musiken fortsätter utan mig. som om det inte spelade någon roll att jag varit med från början. och det är den dystra känslan som tvingar mig ut i kylan med öron dränkta i lika dyster musik. jag älskar när kylan biter mig i huden. liksom säger att jag måste omvärdera allt. det finns människor till allt, men man får förändras. kanske är jag i det där facket som alla säger, men i mitt huvud är jag i ett annat. jag är inte alls som alla tror, för alla som tror något känner inte mig. och dom som känner mig tror inget. dom vet. och det låter mig få ta fler steg framåt med bättre tankar inombords. vi får se vart jag hamnar. inombords eller omringad av tvivel. måste välja mellan krig eller blod.

gravitation

2011-10-03T00:51:00.001+02:00

jag trycker på knappen i mitten. världen faller ner till sin plats. jag känner efter hur det känns att ta en annan väg. mina fötter stretar emot och skorna känns för stora. det är alltid ett tecken på tvivel men inte från mig. jag lyfter mig upp ur gropen och tar för långa steg framåt, det är därför jag alltid faller tillbaka igen. inte har jag någon balans heller men gravitationen brukar kunna hålla kvar mig upprätt, vertikalt med trottoaren. jag pressar ner luft i lungorna för de andas inte självgående längre. under mig spricker väglaget och tiden tickar på. jag hinner ifatt mig själv men tappar alltid greppet. fångar upp ett nytt perspektiv men synen är enbart dimma. jag faller längre in i mig själv, längre in i det tomma medvetandet som känns tafatt och diffust och förlamande. han märker, känner igen felet. han med det stora hjärtat och numera räddande händer. springer mot mig. han löser upp alla knutar och lämnar eftertryck av oro mot min orörliga kropp. och han kan inte hantera det ensam. flera händer måste rädda, men hans var där först. jag får ner luft i lungorna och hjärtat börjar samverka med verkligheten igen. det prasslar i nerverna. rycker i ögonen. fingrarna når hans och allt blir bra igen. de där varma händerna och den trygga uppsynen av honom. kan det för alltid brännas fast som minne vid mitt hjärta och hållas vid liv tills nutidens evighet inte längre är ämnad åt mig?

heroism

2011-10-02T01:21:00.002+02:00

och ännu en gång skrivs månaden med nya bokstäver. bara det att denna gången täcker fler löv marken och omgivningen är mycket vresigare. jag snubblar in på låtsas i någon annans liv men snubblar lika fort ur det igen. det står skrivet i pannan att jag inte är något att ha men ändå vill jag vara något att ha. jag smiter undan mina straff. tycker mig förtjäna den ångesten. jag trycker på knappar för att veta vart allt ska ta vägen utan att inse risken. jag dyker utan att veta om jag har tillräckligt med luft. svaren står aldrig skrivna någonstans, man målar sina egna resultat och de kan aldrig gå efter ett tryckt facit. men jag trivs inte med min livssituation. jag trivs inte med oskriven planering. allt jag ska göra i livet står ju i långa listor. vad jag är rädd för vet jag inte. kanske att tiden inte ska räcka till? mest är jag rädd för att något oväntat ska hända mig som ger mig ett kortare liv. samtidigt hatar jag spänningslösheten och att det fattas impulsivitet i mitt liv. det är så förutsägbart att morgondagen kommer bli som gårdagen om man inte låter spontanitet styra upp ibland. och jag hatar att vara spontan. jag med alla mina scheman och veckoplaneringar. strukturerat och välformulerat. min trygghet. jag vill känna döden nära-inpå för att känna att jag lever. jag vill åtminstone ha andan i halsen eller pulsen uppskruvad till max. jag vill handla efter rädslan och inte efter förnuftet. känna hotande andetag i nacken men veta att jag klarar mig. jag vill veta hur det känns att våga riskera sitt liv för någon annan. hur det känns att frysa till is av skräck. hur det känns att vara en av tusen som slåss om en plats och sen få den. jag vill hoppa från en klippkant till en annan, med risken att falla ner i springan, men klara mig. jag vill sitta i ett störtande plan över havet och vara den som hjälper alla ut ur planet och sen bli nämnd som dagens hjälte i medierna. jag vill bara få vara med om någonting stort som man tappar andan på. någonting som gör mitt hjärta rättvisa, efter år av tystnad och instängd heroism.

arkiv.

2011-09-29T23:59:00.000+02:00

verkligheten spricker i mina händer
spränger allt jag vidrör
ord med kraft blir meningslösa
och jag somnar utan att veta var jag står,
ofta hämtar mina andetag den luft jag inte själv når

vi står still i en tid som inte ens har hänt
kanske att man vaknar
när andra dör

star sky

2011-09-29T00:44:00.003+02:00

sprickor i medvetandet.

synligt osynlig.

2011-09-25T01:36:00.006+02:00

vi nöter samma vers, om och om igen. den är på sin plats, känns i hjärtat. toner av en bekant röst berör. men här får du inte plats. luften blir tyngre, blir kvav. och molnen inombords känns, det oigenkännliga känns. vi bottnar alla i våra krav och prestationer, men släpper allt - står still - när lampan lyser rött. du borde vara nöjd, du spräckte muren. bröt barriären. jag går så osynlig som möjligt men syns mest i hela stan. mina fötter krånglar, vill inte alls gå bland folk. och min koncentration går ut på att få fötterna att gå rakt. om jag snubblar, tappar jag allt igen. jag vet att jag syns för att jag är den som försöker att inte synas. och ibland när jag vill synas, då syns jag inte alls för då smälter jag in bland mängden. det är skillnad på min verklighet och någon annans. det är skillnad på tvivel och osäkerhet. jag låter ögonen vänja sig vid kvällsmörker, stjärnor och gatlampor redan vid sju. om en månad redan vid fem. och framför allt. den rena höstluften som någon knappt vågar andas. nu ska jag bli hel. och hjärtat ska glömma alla svek och allt som det någonsin förlorat.

sever ties.

2011-09-23T00:38:00.000+02:00

luften fastnar halvvägs ner till lungorna. jag är inne i en historia som nått ljuset. nått åskådare. vakande ögon. jag har själv låtit mitt liv blanda sig in i verkligheten. men jag vet vart det tog mig sist, när jag lät murar omsluta och skydda mitt hemliga inre. jag vet inte ens vad det är jag bär på längre. jag målar upp mig själv som en lögn och tycker att det känns rätt. jag låter ingen nå mina innersta känslor, jag visar inga tecken på att vara kvävd. men på låtsas och på riktigt är jag fortfarande lika ensam. fortfarande lika tömd på syre. och jag når inte fram till mitt förstånd. jag har inte längre access to my heart. It got it's own key now.

från en stund till en annan.

2011-09-21T23:48:00.000+02:00

luften går alltid ur mig. jag är vek, men lyckas gå runt som en fungerande människa. jag säger en sak men menar en annan. jag vill vara den som är ärlig, men samtidigt vill jag vara hon som är så duktig. jag vill bli någons hjälte. åtminstone min egen. när ett hinder kommer i vägen får jag panik, och i den situationen är jag nu. jag har för mycket frihet, blir rastlös och känner hur tiden rinner iväg på ingenting. jag har köpt nya böcker men vågar inte läsa dem. vågar inte fastna i ett beroende när jag egentligen borde göra annat. sover bort halva dygnet men det känns inte nog. väntar på att knuten ska lossna, att det som sjunker ska börja flyta igen. jag försöker verka som vem som helst, men jag är inte som vem som helst. för alla har någon och jag har ingen. och då menar jag bara någon. någon som lyssnar, ser efter, skrattar med, gråter med, finns där. åh, vad jag älskar denna bittra sanning. allt som skulle varit är inte. ikväll skulle varit hej världen. åtminstone hej staden. men den ångest jag lever i fungerar inte ute i vimlet bland fylleglada människor som glömmer bort vad man heter redan efter ett glas. så jag sitter här med trötta ögon, orkar inte klämma fram en tår till. sitter här och vänder in och ut på mig själv. låter hjärtat få ta alla smällar. jag undrar hur det mår. jag trycker inte längre på några ömma punkter, de finner sig själva ändå. hur vore det att någon gång få känna sig stark mentalt? hur vore livet med variation? nu vet jag vad jag ska rädda kvällen med. jag ska falla in i mitt skrivmaraton. jag ska njuta av varje sekund. fan, vad jag älskar att skriva. jag tackar mina fingrar för att de finns. och för att min hjärna inte är obegåvad och messed up med särskrivning. jag älskar att jag reder mig själv. att jag fungerar utan en bruksanvisning. jag klarar mig själv. fan, jag är nog stark mentalt ändå. att gå från downhill to uphill är strongt. jag beslutar mig för att sätta punkt där. här. nu.

dear life: let me live here. then I'll never complain about my life once again.

2011-09-20T00:41:00.000+02:00

J'adore Tumblr

2011-09-18T23:11:00.001+02:00

& jag ♥ Venice Beach (...)

alltid samma, aldrig förändras.

2011-09-15T23:41:00.000+02:00

i mina ögon brinner du. du är den dagbok jag antänt och slängt ifrån mig för att se på och bränna alla band med. och det förstör mig att jag mår bra av den plågan. för jag är inte den som njuter av att hugga av benen på folk. men här spelar ingenting någon roll. jag mår bra, fast nej. men bättre. jag ser framför mig att jag är den som lämnar, jag kommer alltid vara hon som lämnar. och den känslan gör mig betryggad. att jag låter mig själv ha det valet. men jag är så mycket bättre i fantasin, fast jag vet - den får man inte leva i. där lever jag i min ljusa framtid redan nu och trivs, alltid på resande fot, alltid öppnandes nya dörrar med många val vilandes på mina axlar. jag vill flytta in i mina drömmar. jag får se världen på ett så fint sätt därigenom. när någon alarmerar och drömmen stängs av blir allt så dystert och vardagligt. på rutin. och jag minns min plats. vem jag är. vad jag gör. hur jag är. var jag står. man vill veta vad jag känner men ingenting känns. förorenad luft ventileras ner i mina lungor. månader går in i varandra. dag och natt smälter samman. förtränger utan vilje allt som känns rätt, jag kan mina vanor. jag kan det jag förtjänar, når ingen annanstans. jag låter saker rinna ut så att jag slipper ta farväl.

höststormsskriveri

2011-09-15T00:40:00.000+02:00

senaste veckan har varit hektisk. jag har stressat och blivit sjuk. och jag har sorgligt nog inte haft tid att vara sjuk. med andra ord har jag inte tagit hand om det problemet ännu. men nu när tempot sjunker en aning hinner jag känna efter hur jag mår. dagar har helt enkelt samlats på hög spenderandes med snörvlande och halsont. och axeln värker, hamnat lite ur rätt läge tror jag. sitter lite snett och konstigt för att nå ordens rätta innebörd. sover bättre, sover sämre. frusenhet om nätterna under ett för tunt täcke och med en balkongdörr som lite dumt står på glänt. och årets första höststorm viner fortfarande i mina öron. små gula björklöv faller ner på trottoaren utanför. jag tycker färgen klär det dystra grå. träden som aldrig slutar skrämma mig med sitt eviga vinglande fram och tillbaka i blåsten. och jag älskar doften av höstluft. fastän att jag är täppt i näsan och egentligen inte känner någonting. jag är halvklar med bilduppgiften som ska inlämnas. målat en framsida, men baksidan består och den besvärar mig utan att veta varför. friidrotts-vm är över och nu längtar jag efter att skidsändningarna ska ta över alla tv-kanaler och fånga åtminstone ett hjärta. jag längtar efter många datum de närmsta månaderna men det är små enkla saker som inte betyder någonting för någon annan. mest och helst ser jag att det blir 18 november imorgon.

I've learned to live half alive.

2011-09-15T00:18:00.002+02:00

when the day is done

2011-09-13T21:58:00.001+02:00

vecka efter vecka faller bort
månad efter månad
jag som hela tiden ser små ljusglimtar
bakom nästa hörn
och så är det inte ens där när jag når fram

jag hoppas någon sparar lite tid
över till mig
jag hinner inte riskera mitt hjärta

2011-09-09T23:39:00.001+02:00

jag märker hur min tankar utvecklar sig till en dröm medan jag sover. jag ser allt som i en film med mig själv som huvudroll. drömmen alltså. och ena stunden är det mitt perspektiv, i andra är det som en vy från en åskådare. det är märkligt och så verkligt. hur kan man vara sig själv på samma gång som man är en åskådare utifrån? är jag en dubbelgångare av mig själv och liksom finns i två versioner, bara att den som tittar på är osynlig? hur kan människor jag aldrig någonsin träffat eller sett vara så detaljerade i drömmen, som om de faktiskt finns? drömmen inatt i korta ord: var på någon slags fest - min bästa vän stänger in mig bakom galler - jag klättrar över gallret - letar efter en gullig kille som tydligen inte ville mitt bästa - däckar - bryter ett ben och en doktor knackar på mina knän tio gånger (???) - står i en lägenhet hos en vuxen karl som tydligen ska sälja en lägenhet till mig - han kan inte stänga sin frys (behövde verkligen avfrostas - tio cm tjock is inuti) - sen säger han att det är råttor i sitt förråd som ligger bredvid köket ( alltså på källarnivå) - sen återkommer sjukhuset (och det stod brandbilar inne på akuten!!) igen med knackningar på knäet.

jag förstår inte hur jag kan komma ihåg mina drömmar så väl när det är så jäkla detaljerat in i minsta detalj. förstår verkligen inte det. fast å andra sidan, det är rejäla glapp mellan alla händelser. men nej, det är inte vettiga funderingar i min skalle just nu.

finns inget finns allt.

2011-09-05T00:16:00.000+02:00

osammanhängande.

2011-09-05T00:08:00.004+02:00

jag ser tecken på varför jag nu kan de saker jag inte kunnat och varför de saker jag kunnat inte längre finns kvar i mig. jag känner blicken förflytta föremål och händerna rör ingenting. fyller en funktion som tömmer en annan. det är verkligt endast på låtsas. ljuset flyter ut över hinnan men alla färger är likadana. jag preciserar blicken men synen dimmas ner. observant hörsel nuddar kanten på drömmen. du slår sönder något som var osynligt. och som en underskrift på något bevisar tiden åldern nu.

månadsskifte.

2011-09-04T00:51:00.000+02:00

och jag har inte ens känt av att årstiden slagit om eller att augusti blivit september. det ska bli fint att timmarna blir mörkare. att landa på okända gator. gå vilse med ruset i kroppen. jag ska föreviga hela världen genom att måla av den från månen. på mitt vis förstås. det hör till hösten att planera resor som sen inte kan fullföljas. i år ska jag minnas huvudstadens ljuva andedräkt när oktober slår ner här i vårt land med regn smattrandes mot rutan. jag ska minnas första flygresan som fick mig att värdera livet. och hur lätta och overkliga fötterna kändes den gången de sattes mot flygplatsmark. jag tycker om att livet varierar. men det var ett tag sen nu. jag ska älska denna hösten. se vart det bär. lita på att världen och omgivningen tar emot mina oanade beslut.

skådespeleri.

2011-09-04T00:18:00.000+02:00

trampar snett mest för att inte stå still. är fylld med tom luft jag inte kan andas ut. jag är vaken mitt i sömnen. för det mesta är det alltid såhär. avigt. men jag tycker avigt är bättre än trasigt. fast det är förstås fint att lägga pussel. men det är värre när bitar saknas. jag undrar vilket det är. jag tror jag bara inte hittat rätt än. fast jag har inte riktigt varit ute på jakt ännu heller. men jag är pessimist utåt, optimist på insidan. när det verkligen gäller. fungerar så. om någon frågar är det förstås tvärtom. skådespeleri kan bli mitt dubbelliv. varje sekund, minut, timme, dag, vecka, månad, år. det står sig. resultatet ser likadant ut.

motståndare är för den som medvetet går ut i krig.

2011-09-02T23:00:00.000+02:00

tänk att det bara krävs ord. låt mig behålla min värld.

släpar fötterna mot asfalten. slår av på takten. faller in i ett nedräknande tempo. frosten slår sönder ditt morgonhumör. mig gör den bara väl. kanske att vi står still, kanske att marken rör sig. jag har visat var jag står. luften kryper närmre. närmre vår mittpunkt. för att gränsa av. och jag vet inte ens om jag vill mötas där. kanske måste backa. kanske måste vrida vinkeln. jag låter snöflingorna måla oss vita. låter dem täcka dig och mig. slå ut oss ur systemet. töm tankarna på ord. tappa balansen. det är enkelt att börja om nu. vem har sagt att evigheten är evig utan tid? några steg utan riktning får osynlig verkan mot mål. men vi tror mindre på varandra nu. man måste lita mest och främst på sig själv. slå ner hela världen med bara ett andetag. tänk stort. motståndare är för den som medvetet går ut i krig. undvik allt som innebär självförsvar, då har vägen lett dig fel.

skillnadens gräns.

2011-08-30T22:46:00.001+02:00

dimmig syn. siffror faller bort. bokens alla ord blir obegripliga. som om hela ögat drabbats av blinda fläcken. jag når inte riktigt min förmåga att ha kontroll. jag trevar mig fram. osäkerhet i allt jag berör. jag tycker om att låtsas vara på väg någonstans. att ta bestämda kliv mot okänd mark. men nu förväxlas känslor med agerande. det är inte rädslan som får mig att stå still, det är viljan. om jag inte lurar mig själv. jag ställer mig inte rakt på linjen. låter en fot passera. röra vid gränsen. men om det vore en klipphäll rakt ner, vore det att trotsa lagen? jag står ovetandes i frågan. tillhör gränsen någon? markerar den inte bara skillnaden? om jag står mellan två skillnader, berör jag då verkligen någon av dem? jag tapetserar mitt hjärta med klister. låter allt som vill fastna där. allt som går att älska.

Världen är aldrig hel någonstans. Det någon lagar rivs upp av naturen någon annanstans.

2011-08-27T00:58:00.003+02:00

Never thought
This day would come so soon
We had no time to say goodbye
How can the world just carry on?

såhär ser det ut i en annan del av världen. ni vet, den riktiga, den som existerar utanför våra upptagna liv? vågor på fyra-fem meter.

http://www.surfchex.com/kure-beach-web-cam.php

händer räddar liv.

2011-08-23T22:42:00.002+02:00

Hör hur andetagen går sönder. Känn hur lungorna krymper. Hur kylan tar över. Se hur känslan blir synlig utanpå, omsluten av ett värde. Känn hur havet tar över ditt luftflöde i kroppen. Hur kroppen sjunker mot botten, stilla men tyngdlöst. Du faller in i en utomvärldslig sömn. Du undrar om det är rätt att känna sig bekväm. Ögon får syn på dig och sträcker ut viktiga händer. Händer som drar dig upp till ytan. Simmar dig iland. Formar händerna till ett redskap. Händer som kan rädda liv. Som pressas mot din bröstkorg, startar ditt värdefulla hjärta. Och du rycker till, stannar kvar i mellanläget. Sömnen känns påtaglig, men verkligheten drar tag i dig. Du hostar upp vad som blockerat din luftpassage. Du ser med förvirrade ögon. Ser överallt. Söker efter vad som lyckades hålla ihop dig. En hand sträcks fram. Det är den du sökte. Den räddade, kämpade för ditt liv. Höll ihop dig.

gatorna ekar snart tomma

2011-08-21T23:38:00.000+02:00

jag står i fönstret, där jag alltid lyckas fastna. jag följer livet nere på gatan, läser av människors humör och sätt att gå på. men jag dömer ingen. jag låter de få ha sin bubbla ifred. men jag tycker om att prova deras humör. om det klär mig att le. om det klär mig att vara lycklig. hösten närmar sig nu, och trots att jag nyligen bytte gardiner vill jag byta igen. men jag trivs, nu slår hela världen om till att bli bara min. gatorna ekar snart tomma och då är de fria. mina. jag längtar efter att andas ut egna små rökmoln. frosten om morgnarna som låter sådär härligt krispigt under kängorna. tänk att få stoppa ner frusna händer i tumvantar. få stoppa om sig med halsduk. och ändå är det så konstigt att jag vill stå i Venice samtidigt. men det är antingen eller. sommar här är inte sommar på riktigt, sommar där är sommar i en dröm. det kan lika gärna få vara vinter, snö och kallt här då. jag väntar på att någon ska gå förbi mitt fönster och ge mig känslan att nu är det höst. jag väntar tålmodigt, eller så tålmodigt det går. hösten är min tid. då ska jag gå ut och leva ikapp den tid sommaren aldrig fick av mig.

Heart knows where home is.

2011-08-21T16:04:00.000+02:00

Om några år. Fyra kanske. Då, då ska jag flytta hit några månader eller år. Inte just till detta område, men åh vad hjärtat smälter av dessa långa stränder och vackra omgivning.

våga vara fri.

2011-08-20T13:38:00.000+02:00

jag ska bli den som låter sina drömmar bli uppfyllda. jag ska bli den som vågar vara fri.

tänk att stå helt oberörd i ett krig.

2011-08-20T00:52:00.000+02:00

jag vill skriva. jag vill att en viss känsla ska infinna sig. berusa mig. men vad jag än skriver så känns det inte rätt och aldrig riktigt färdigt. det blir konstigt och fulfint. sanningen är den att jag dagdrömmer för mycket. ser framför mig havet som möter klippor någonstans på kaliforniens kust. och att jag skulle vilja vara där just precis i detta nu. frihetskänslan med vinden som kastar omkring mitt hår över klippkanten berusar mig och fyller någon slags tomhet som kanske bara är brist på beröring och närhet. och jag vet att jag gillar tanken mer än verkligheten. men att stå på en annan plats i världen vore bra för mig. det man andas in är kanske inte alltid luft, men att stå i damm vore att föredra än den här ångesten som håller fast mig i fel ände av världen. jag fastnar ju i mina egna andetag. tänk att stå helt oberörd i ett krig. det är ungefär så det känns hela tiden. att man inte ser mig. att jag inte räknas. och när man inte räknas behöver man fly. känna sig uppskattad. finna nya känslor och få nya relationer. nå den där berusningen. jag skulle alltid vilja ha det så. jag skulle aldrig lämna den plats där jag finner total lycka. aldrig någonsin skulle jag byta någonting mot det, om jag bara fick chansen att kunna lämna denna ingrodda, eftertryckslösa stad där tiden tycks ha stannat.

Always remember me.

2011-08-19T17:26:00.000+02:00

stuck in my mind.

2011-08-18T23:03:00.001+02:00

California dreaming

When will I fall asleep in the sand which I long for?

il n'ya pas de vérité

2011-08-18T20:22:00.002+02:00

hjärtslagen slår mot en färglös vägg
and whoever feels the mood knows why
varför skammen hittar dit
in the language of trust
där finns aldrig ett ord som kan stå för alltid
when a paper means guarantee of life
du vet verkligheten
[there are no truth]

run everywhere, aimlessly.

2011-08-12T23:16:00.002+02:00

"Run.
Everywhere.
Aimlessly.
Without worrying.
Without looking back.
For the freedom.
Run." - by anonymous.

Spring.
Överallt.
Planlöst.
Utan oro.
Utan att se tillbaka.
För friheten.
Spring.

Så fint.

freedom.

2011-08-12T23:02:00.002+02:00

jag springer inom min tidsram
känner av början och slutet
men snuddar ingen mittkänsla
var ska jag sätta fötterna
hur länge ska jag trampa utan mark?
jag består av allt det innehållet
världen kan få av mig
men när når jag dörren
som låser ut mig i friheten?

motvillighet.

2011-08-10T22:29:00.002+02:00

jag har längtat efter närhet,
längtat efter en chans att förstå vad alla andra känner
och jag ville så gärna känna
men fick aldrig chansen då

jag längtar fortfarande,
och jag har möjligheten, jag har fått chansen
och jag vill ju så gärna känna det där
men jag orkar inte
har inte lust att resa mig nu.

fotografi.

2011-08-03T22:22:00.005+02:00

du tryckte henne närmre
nynnade på en sång
och dansandes under stjärnorna
fastnade ni i
någons polaroid

lev nu.

2011-08-02T17:08:00.005+02:00

"The common hill-flowers wither, but they blossom again. The laburnum will be as yellow next June as it is now. In a month there will be purple stars on the clematis, and year after year the green night of its leaves will hold its purple stars. But we never get back our youth. The pulse of joy that beats in us at twenty, becomes sluggish. Our limbs fail, our senses rot. We degenerate into hideous puppets, haunted by the memory of the passions of which we were too much afraid, and the exquisite temptations that we had not the courage to yield to."

- OSCAR WILDE

ovetandet.

2011-08-02T16:02:00.003+02:00

you can stand there crying
wishing you were all; every wish fulfilled
you can stand there paralyzed with tears in your eyes
dreaming, aiming for a satisfaction
a lust where all is complete
where everything you see
is a part of your dream

you can stand there believing
days never really end, they're not even existing you know,
or take part of the great Universe
we're all dumb
we're all slaves under something
people like to call science
but if we do not know,
they can not know more

we're all part of this unawareness.

våg av känslor.

2011-08-01T00:52:00.002+02:00

någons arm är alltid i vägen

jag skriver med andra ord för att inte hinna ifatt

mitt i den panik du står i

rädslan om sprängdådet

du står fastklistrad i marken

hjärtslagen som gräver fram paniken i dina ögon

överallt

varthelst du ser

så ligger de där

blodiga; sårade

och du kan inte hjälpa, du kan inte stå kvar eller bara gå

chocken intar, övertar dig

griper tag i livet, det leder dig

hörde världen det skrik som ekade över denna stad

kände alla samma hugg

eller står någon och sjunger lyckliga minnen just här i detta nu

den dans alla levt i

har fått bygga sig en bro

det står eviga ord ingraverat i 77 stenar

som förtydligar

allt det hemska som hänt, den dröm ur verkligheten vi aldrig vaknar ur

karaktär.

2011-07-31T22:21:00.005+02:00

du är ett öppnat dokument
jag beskriver dig med
mod
men hör hur du skräms av livet
den saga som väntar dig
ska mina fingrar få skriva ut
mitt hjärta ska placera dig rätt
jag ska få hela världen att
lyssna på dig
det står i vår dröm
den fångar du in med dina
osäkra händer
men når du stjärnorna
som skulle blivit dina?
jag ska låta din karaktär vila mot skuggan
känna instängdheten falla mot läpparna som saliv
damm ska fastna i ditt hår
och du ska inte bry dig
du ska sitta fast i golvet
fram tills den dagen jag ger dig
befrielse
den hårda biten i livet får du klara själv
det var så du sa
den första dagen på det här året