Jag tar ett djupt andetag. Inhalerar det syre jag egentligen inte är värd. Världen växer och omgivningen expanderar i konstant hastighet utanför min gråzon, en plats jag inte vill verka i. Jag är under ständig bestraffning, bygger höga murar runt mig som bara verkar växa; en fånge i min egen kropp.
Hit når aldrig ljuset. Inget gror eller växer här.
Jag är den vissna blomman i fönstret som man funderar på att slänga. För den gör sig inte bra där. Är inte estetiskt vacker, fyller ingen funktion längre. Tar bara onödig plats. Det är hög tid att ersätta mig med en ny, vackrare blomma. Mönstret känns igen.
Små kliv bort från gemenskapen och jag är ute ur bubblan. Jag har gjort mitt val och det mod som krävdes handlade bara om inre feghet. Den konstanta värk som nu bor i min bröstkorg påminner om den ångest som livet ger mig. Det fulaste jag vet är självömkan. När man är svag för sina egna synder. Om jag ångrar mina misstag skulle jag aldrig lära mig något, men samtidigt tar mina lärdomar mig ingenstans heller.
Det vackra i livet är de korta stunder av lycka som skapar framtida minnen. Vi lever för minnen. Vi gör allt för att få dem. Men när man inte längre lever för det, när det inte längre finns hopp om lyckliga tider kvar i livet... När allt man gör är att plåga sig själv med att tänka tillbaka och omvärdera situationer...
Distraherande tankar bosätter sig i mitt huvud. Ekar där. Stannar där. Det är inte längre fråga om framtiden. Vad som händer där och om jag hamnar där kan jag inte ge svar på. För mig handlar det om timmar, minuter, sekunder. Att bryta ner varenda del. Bara få överleva. Överlevnad i den här världen är nog så svårt.
Det som inte presteras ska utlovas. Förverkligas. Och har du inget bevis så gills du inte. Finns du inte.
Den famn jag behöver står jag i skuld till. Det som en gång var vackert blev fult utan dig.
