Mot förmodan lever hon mer än jag men det handlar inte om mod. Hjärtan brister på olika sätt, av olika skäl.

Hon lät andetag vila. Kanske brast tystnaden bara rakt av men det var inget hon kunde kontrollera. Hon kände egentligen bara lust när lust fanns. Brinnande eldar omskakade hennes strukturerande romantik som egentligen inte fanns. Det skulle alltid finnas gator att glömma namnen på, att vilja lämna. Hon skulle alltid ha listor som visade påtagliga misslyckanden, det fanns listor hon alltid hade haft. Eller, i flera år. Ibland flödade hennes tankar och ibland skrev hon ner dem. Ibland lät hon tiden passera och fortfarande inte fått gjort sina arbeten. Hon lät ofta verkligheten bli något dvalliknande, hon kanske ännu inte orkat vakna upp ur depressionen. Den där mannen som en gång var hennes liv ringde upp i förra veckan. Vad han ville visste bara tystnaden. Han sa ingenting. Hon svarade med att lägga på och kanske föll en bit på plats. Det var kanske sagan om hennes liv, hennes kommande biografi. Den hon kanske inte skulle orka skriva. Utan ord fanns inga meningar, det var väl en försjunken tanke. När hennes fötter orkade bära tog hon sig ner till krogar och barer. Satt väl mest och lutade sig över drinkar som hon egentligen inte ville svälja. Och ibland följde liksom livslusten ner i kroppen och spelade på hennes orklösa nerver. Det var väl något slags uppror. Hon följde upp med äldre män på hemvägen och det blev inga rastlösa nätter trots att hon alltid varit så svag. Hon lät sig bli behandlad som offer och självmant tog hon övertaget när orken ville lite extra. Egentligen ville hon nog inte lämna när han somnat, men han ville nog inte ha henne där. Hon skulle bli för förutsägbar. Hon orkade inte med att bli lämnad en gång till. Och när han tömt hennes liv på meningar skulle han möta upp henne på stan och berätta för sina kollegor om nätterna de delat och hur hon förolämpade och utnyttjade honom. Det var ingen bedrift för henne längre. Ingen moralisk lust egentligen. Hon skulle alltid höra och en dag skulle allt snack döva hennes lugn. Det fanns bara antingen eller. Utesluta. Vara. Hon skulle hålla tillbaka sina tårar tills allt bara brast. Det fanns inget egentligen. Inga tårar. Hon var för blank i tankarna. Alla minnen hon raderat kunde aldrig glömmas. I tid och evighet skulle allt bara bestå. Finnas kvar.