To make you see what I'm imagining

Vi hör hur väggar kan tala
och hur förutspådda melodier bryts
Egentligen har vi bara öron
nog åt det vi vill höra
men vi hör bara det vi inte vill
och allt
-det enda vi hör-
är odugligheten
och den man önskas vara
den man kan bli
och den som tros vara bättre







Och det går inte alltid att bli stark när andra vill,
och man måste lära sig att människor läker på olika sätt eller inte alls.
En del, som jag, har för svagt psyke och har lätt för att tappa bort både vägen och det som hör till.
Jag blir inte starkare för att någon manar mig till att bli det,
jag får inte fler vänner för att någon säger åt mig att skaffa vänner.
Jag blir inte lyssnad på ju mer jag pratar och därför håller jag tyst.
Jag skriver, och skriver jag inte gråter jag
och ärligt talat gråter jag mer när någon ber mig sluta.
Jag slutar inte hata mig själv och jag hatar mig själv mer när någon säger
att jag är "bra som jag är" vilket i princip betyder
"du duger men kan vara bättre".
Och ärligt talat är det inte mycket mer jag klarar av.
Och jag ogillar att säga att jag hatar någon för det låter så illa,
men det är illa
så
jag hatar någon.
Och jag vet inte hur man ångrar vissa val
och ibland kunde jag varit stabilare.
Jag har nog ingen anledning att vänta längre,
men jag är nog den som tar seden som den kommer.
Och om jag fick bestämma skulle jag ta mitt pick och pack
och flytta långt härifrån och kanske önska mig
ett trevligt boende på västkusten.
Drömma går ju.
Och jag ska sluta önska att andra brydde sig om mig lite mer,
för jag vill ju trots allt se deras riktiga jag
och det är sant som det är sagt; Bryr de sig inte är det sådana de är.
Trevliga människor det där,
det man har i sitt liv.
"Liv".
Men egentligen är väl allt bara ett spel,
hela den här cirkusen,, so called life?
Jag önskar det var det, så man slutade reagera så seriöst.
Om man visste att när spelet är slut, kommer allt bli bra om än bättre,
och kanske får vi en vinst?
Om det var så,
skulle det nog vara lite mer mildare att leva vidare.