våra hjärtan
har
slutat slå
i samma takt
och
våra ögon möter
konsekvenser
när vi talar
med varann
mina avtryck
har
du skuldsatt
när dina känslor
avtagit
och
du säger att
kärleken har runnit
ur blodet
jag lever i
en fälla
dit du lockat mig
att förlora allt
för att älska dig
och jag har
förlorat allt nu
till och med
det jag
inte ens visste
var mitt
så jag ska
väl gå
nu
försöka ta mig tillbaka
eller ut
ur
ett
medvetslöst tillstånd
för att se tillbaka på det som
en gång varit mitt
men så väcker
känslor mitt frusna hjärta igen
och förgiftat regn
faller i svarta ränder längs
mina kinder
droppar från hakan
och målar min
vita bomullsklänning
svart | tragisk
mina trasiga sidor
blir
alltfler
när du nuddar
min själ
och stjäl alltmer
av mig
jag stannar om du går
men
jag kanske
inte alltid kommer att
finnas här
nu när
jag är sårad
och öm
jag kanske inte alltid
kommer att finnas här
men det är för dig
jag stannar
ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar