som vanligt
ensam
en tom lördag
utan skratt, utan luft
visst kunde jag
säga att jag är van nu
men nej
det är jag inte
för jag vill inte bli det
kanske
talar med väggarna
som
förövrigt tappat färg
kanske
rotar bland gamla minnen
fotografier under sängen
gråter
kanske funderar
över hur man gled isär,
på något sätt
tappade varandra
jag är dock fortfarande
fast vid
att vägskälet förstörde
allt
jag ser zebror
om nätterna,
men jag hör inga röster längre
jag tror att
drömmer att
zebrorna
ska göra mig illa
kanske försöker de ersätta
mig
med någon annan
jag hoppas för er skull
att hon är bättre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar