jag var olycklig så jag skrev om en ännu olyckligare individ. men vi är lika, hon och jag.

hon sitter på golvet i sitt rum, på den röda runda mattan.
med dagboken i knät. skriver ner dagens tankar
och händelser. känner efter hur hon mår.
hennes fingrar darrar, men hon har tänkt en del på det.
kommit fram till att det gör inget, så länge hon är på
rätt väg. om benen ger vika för tyngden som hon bär i
hjärtat så ska hon ställa sig upp igen. ljuga. säga att allt är bra.
vad spelade sanning för roll egentligen?
ljög hon och sa att hon mådde bra försäkrade sig man alltid att
det säkert var så som hon sa. sa hon sanningen ryckte de bara på axlarna och
gick därifrån, lämnade henne ensam att gå igenom mörkret själv.
visst var det underligt. hur man försäkrar sig om en lögn men struntar
i själva sanningen. som om lögnen betyder mer.
man behövde inte vara ärlig mot sig själv om sanningen inte spelade
någon roll i andras ögon. vem brydde sig om hon matade de andra med lögner?
det var i alla fall ändå inte hon som svalde dem. patetiska värld.
leva för lögnen.
tabellen hon hade ritat i dagboken för några dagar sedan hade hon glömt fylla i.
två höga siffror skulle skrivas in i ena spalten. det var lite läskigt att föra tabell
sådär, tänk om nästa dag skulle få ännu högre siffror. eller precis samma.
hon hade köpt en våg i smyg, hade redan använt den sju gånger den senaste timmen.
hon var osäker på om den verkligen stämde, ibland visade den nämligen ett hekto mer.
fast grundsiffrorna var ju lika. hon utgick från dem.
vågen gömde hon under sängen, bakom en grön skokartong. om någon skulle se
den skulle de förstå. utan att riktigt förstå.
51,2.
siffrorna var besvärliga att skriva ner. det kändes nog värre än att bekänna mord.
men meningen var ju att hon skulle se förändring och såg hon ingen fanns det ingen
mening att föra tabell. det var en enkel regel, men inte lika enkel att acceptera.
det vore ju att acceptera misslyckande om det nu inte gick felfritt.
"natten blir lång. men det väntar kanske resultat när jag vaknar. kanske."
hon punktade av och lade ifrån sig dagboken under sängen. den var väl säkrast där.
allra längst in, bredvid vågen.
hon vågade tänka på frihet. lättnaden över att fly från tyngden. smärtan som skulle
lossna och höja hennes självkänsla. hon kunde se sig själv som en fågel när målet var nått.
en liten tunn fjäder som mådde bra i själ och hjärta. där tankarna kunde vila på annat än
självhat och dalande siffror.
musik. vackra toner. dansande sorglöshet. mardrömslösa nätter. fina strukturer. ben.
tunna fingrar. smal lycka. vågad längtan. det var så långt bort men allt fanns där.
med lite envishet och en liten liten dos lögn. hon var så redo att hon kunnat spricka.
det enda hon väntade på var rösten. den manande, bestämmande rösten hon hört
varje dag i tre veckor nu. hon var rädd i början, men nu förstår hon att rösten inte vill
henne något illa. bara hjälpa. bara dela glädjen med när framgången växer.
"vi är starkare nu. rösten gör mig stark. livet börjar för mig först nu."
17 år gammal.