499

"En ensam dröm kanske är en stark dröm."


















mina skor ligger bredvid mig på stenen.
jag tänker att jag inte vill att de ska bli blöta,
det är ju tygskor. och jag sitter med fötterna i havet som
börjar lukta sommar. men det är bara maj och vattnet är kallt.
klockan är över sju redan men solen håller sig kvar, det är en härlig
kväll med många båtar som redan ligger ute i hamnen. men jag kan ändå
inte vara lycklig. sommaren är på väg och jag har redan förstört den.
för att jag fått reda på någons hemlighet.
det är egentligen inte en hemlighet, men jag tycker nog att det borde vara det.
det är om annie.
jag har hållit mig undan henne sedan hon började träffa jim.
och nu har han lämnat henne och hon tänkte försvinna från livet.
jag vet inte vem som fick tag i henne men nu förstår jag vad kärlek kan göra med en människa.
annie låtsas nu att jim aldrig fanns. men jag ser att när jim dyker upp vill annie försvinna från världen igen.
jag ser inte henne som min vän, vi har aldrig riktigt pratat. bara sagt hej eller ingenting alls.
nu sitter hon bredvid mig och hennes jeansjacka och vita All Star-converse hade hon redan tagit av sig innan jag satte mig här. hennes vita klänning med spetsrosor på var väldigt vacker mot hennes hud. jag älskade hennes fräkniga hy. jag älskade hennes naturligt röd-orangea hår. men hon var otroligt mager. omänsklig.
uppenbart ledsen. hennes hälften till gröna, hälften till bruna ögon, skymdes för allt hår men jag visste att hon grät. hon hade en sorglig blick som inte såg på någonting speciellt. begrundade kanske havet. jag ville försöka tala med henne, men jag hade aldrig upplevt sådan kärlek som hon hade gjort. jag måste låta övertygande för att få henne att lyssna. jag hoppades att hon skulle höra mig, trots att det egentligen inte fanns något fysiskt hinder mellan oss.
jag funderade ett tag på hur man pratade med någon som förmodligen redan hade hört allt. som redan visste vad som skulle sägas. jag började med att försiktigt säga hennes namn, lite sådär -, frågande. jag visste att jag inte skulle vinna hennes uppmärksamhet. hon satt lika stilla och verkade knappt ha hört mig.
hon försökte harkla sig ljudlöst men misslyckades. jag ville prova att säga något. jag frågade om hur hon mådde. sa att det inte var av nyfikenhet, utan att jag faktiskt brydde mig trots att vi inte var vänner. hon svarade inte först, men sen såg hon på mig. uttryckte sig att 'visst, det är vad alla säger'. trots att hon faktiskt hade sagt något var det inte orden jag koncentrerade mig på. jag såg hennes ögon. hennes röda, lidande ögon. uttorkade efter all gråt. jag visste inte vad i den stunden som jag skulle säga, så jag lät bli. kanske uppfattade hon mig som påflugen om jag frågade mer. annie sjönk ihop på stenen och gjorde sig så liten hon kunde, trots att jag trott att det inte gick att bli mindre än vad hon redan var. det var något som var så ovanligt med hennes magra ansikte. det hade inte varit så tärt förut. hon hade alltid varit liten och mager men då mer av fysiska skäl. hon kunde nog inte gå upp i vikt. ner verkade gå bra dock, för hon var smalare nu än innan jim. jag kom på mig själv att studera hennes ryggtavla. genom klänningen kunde jag se revbenen och skulderbladen forma sig, kotorna stack nästan ut som små piggar. och hade det inte varit för annies situation hade jag tyckt om konturerna. jag gillade konst, att avbilda människor och jag tyckte annie var väldigt intressant. hon plågade mig för att hon var så skör. annie ryckte plötsligt till och jag flyttade hastigt blicken mot vattnet. jag undrade om hon hade lagt märke till min tystnad och att det var därför hon nu vände sig mot mig. jag frågade om hon ville att jag skulle gå men hon svarade inte så jag antog att det var ok för mig att stanna ett tag till. utan att egentligen ha planerat något samtalsämne fick jag ur mig något som handlade om kärlek. om killar. om hur jag upplevde världen och vad jag såg som livets mening. varför jag höll mig ifrån kärlek och varför vi människor borde uppskatta vår vackra natur mer än vad vi gör. jag menade nog mest att man inte skulle leta efter 'kärlek' i en människa, eftersom alla människor inte känner samma känslor för varandra. kärlek kunde finnas i en vacker trädgård, eller en stad, i blommor eller i en cykel. jag råkade säga att jag tyckte så och för ett tag trodde jag att annie skulle bli förbannad på mig eller börja gråta. men hon bara såg på mig och verkade leta efter förlorade andetag. sen lade hon sig ner med huvudet mot stenen och för första gången på tre veckor såg jag henne försöka le.
' vet du vad' sa hon. 'jag tror du har rätt'.