503

ja, vad ska man göra när man har en så trasig familj...
när alla har sina individuella problem att ta itu med.
jag känner av alla falska öron. inte en jävel lyssnar.
alla vill ha uppmärksamhet, inte jag.
men jag försöker faktiskt upplysa om hur jag mår.
och hur mer utdragen min trasighet blir när alla bara skriker på varandra.
och så skriker jag.
och tredje världskriget bryter ut.
både inom mig och utanför mig som i en kaotisk bubbla.
mitt hem, ja, det är en bubbla.
vissa har märkt hur det är, medan andra låtsas att de inte sett något.
jag låtsas ibland.
berättar inte för många, men för dem jag litar på.
nu litar jag inte på någon längre för alla jag litat på är borta.
och de lovade att stanna kvar hos mig.
stanna snälla.
gå inte.
men att gråta och mena ord verkar inte på människor längre.
man ska gå ett steg längre.
vilket steg är jag inte säker på, och åt vilket håll?
mina fötter har provat än det ena, än det andra.
stigen jag följt har ibland varit otydlig, som om en pusselbit fallit bort.
"är jag pusselbiten?", har jag då tänkt.
nej. knappast. jag passar ju inte in någonstans.
allra minst här. hur kan jag då vara något som passar in i ett pussel?
att passa in är avancerat.
pussel är avancerat. varje bit ska vara korrekt. MÅSTE vara korrekt.
varför är alla människor hela, fina, vackra, färdiga pussel
men inte jag?




nej. jag tycker det är svårt att leva såhär.