521

dans une mer à l'extérieur de la limite





















spökvita fingrar
i ett hav utanför gränsen
känner smaken, allt är fruset

man tänker på våld, på slagen i hemmet
vi talar om det,
hon och jag

hur känner man att man bryts itu
när ingenting kroppsligt går sönder?
ett regn av avsky,
någons hat tränger in i varje öppet sår
som en drog, som ett skrikande barn
och aldrig tystnar det

vi har fallit i fällor båda två,
jag hamnade i hennes grop som stöd
nu är hon fri och jag är kvar

jag lossade på en del av mig och har inte hittat den än,
men egentligen känner jag mig fri,
tom
lätt
kanske lite stark i all hunger

och ord kan inte göra vad jag känner rättvisa
inga ord beskriver den där tomheten
på rätt sätt
en lätt tomhet, men med tunga krav
och ett annat ord för ångest passar in här
en bristen förmåga mitt i rädslan

jag ville utesluta mängden,
stå över allt jag var rädd för
hon talar om för mig
varför jag känner så
och vi samkänner

ingen har bevisen utanpå
hon ser in i mig
jag ser in i henne
våra bevis för varandra finns i våra händer
en innersta lögn som utanpå varit sanning

våra hjärtan bleknar, hon säger att
sjukdomen gör så mot oss
men det finns tid att ta sig ur
jag ljuger nog
låtsas att
ingenting någonsin tär mig
men inuti
där ingenting går att dölja
tär det som ingen tror om mig

andetagen är tunga,
hennes spökvita fingrar håller hårt i något mellan oss
luften
vår luft som vi delar,
finns där för att räcka åt bara oss
i en fälla håller hon mig fast,
'vi är vackra' har hon sagt eftersom hon är frisk

hon,
men inte jag