som den tomhet här
slår klockor sällan, trots tiden som går
och jag hör henne, alltid gråter hon
i tysta partier andas ingenting
så jag frågar om hon vill gå med mig till någon plats
där ljudet rör sig, där man vågar andas
vi ska berätta allt för varandra
vi ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar