du bad mitt hjärta att tala sanning. en undran om vad som kommer först. vad som känns mer. och vi delar upp mellan oss, det där vi inte vill ha för oss själva. men vi känner att. att det som fattas räknas. att vi döljer våra vapen. vi har tänkt mycket på oss själva men aldrig på varann. jag blandar grönt med lila tills jag spyr. håller mig uppe till världens sömn. ligger på kalla stengolv och gråter. gråter varma, klibbiga känslor. som om valen var många eller fler än orden. jag är så onödigt skör. och han har inte känslorna kvar. och om han har gett upp. om han har det, som alla andra. jag vet inte hur jag ska ta smällen. hur jag ska ta mig förbi alla hinder. det kommer inte synas. fast förändringen kommer kännas. och framför allt finnas där. gör jag slut på något har jag ingenting. jag kunde gjort annorlunda från början. tänk om jag egentligen befinner mig någon annanstans än här. är allting så evigt på riktigt. kanske är evigheten bara fast hos mig. kanske börjar någon leva mitt liv någon annanstans än här. kanske att vi inte finns på riktigt. att vår värld är som ett dockskåp.
någon annan styr oss.
det här är helt underbart. så vackert. så fint. jag har aldrig hittat något liknande förut. jag är helt mållös, får inte ut orden. det gör ont men samtidigt känns det som om man kommit hem, i dina ord, för jag känner igen mig i så mycket.
SvaraRadera