Einaudi.

Det finaste stycket i världen. Divenire.




Vi har fastnat såhär. Och jag är fastklämd. Jag har blivit en sliten länk som försöker hålla ihop allt. Fast jag antar att jag bara gör saker värre. Ingenting har ju blivit bättre och jag. Ja, jag känner mig kraftlös. Orkar egentligen inte kämpa med två verkligheter. Den enda årstid jag verkligen njöt av var hösten. Det var lite lättare att andas. Lite lättare att vara dyster och för sig själv. Lite enklare att vara tankspridd. Jag hade fortfarande Divenire i fingrarna. I huvudet och andetagen. Jag försökte känna efter hur jag kände mig. Var jag trött? Eller var jag bara lite deppig? Och hur skiljde man på det? Vart drog man gränsen mellan så snarlika känslor?
Jag hörde plötsligt ingenting, kände ingenting, förstod ingenting, såg ingenting, allt var bara tomt. Som en tom evighet. Jag ryckte till. Denna gången kände jag av verkligheten. Jag kände ljus och skuggor samtala med mina ögon. Men jag såg fortfarande vimmelkantigt och blicken fastnade aldrig vid någonting levande. Jag förstod ingenting. Jag undrar om många i denna situationen verkligen gör det. Man ligger i en ambulans och undrar vad som hänt. Och så tror man det värsta eller också så gör man inte det. Det beror väl på hur man är ställd i livet. Vad livet betyder för individen. Jag vred på huvudet så att blicken hamnade någonstans i taket. Mitt hjärta hade slagit oregelbundet. Det var när han sa det som jag kände den där läskiga känslan i hjärtat igen. Det liksom högg till. Som om det hoppade över ett slag. Jag fick panik. Började må illa. Såg vimmelkantigt igen. Jag försökte få av mig den klibbiga, svettiga rädslan som etsat sig fast på min kropp. Inuti mig. Hjärtkramper. Jag hörde dubbelt och såg knappt någonting. Det var som om någonting inuti mig skulle sprängas. Jag kände mig som en tickande bomb.