närmast över gränsen

röken från andras cigaretter kväver kanske mig
litegrann
men jag vet att de är människor som liksom jag
har sina behov
och vi fäller kanske varandra på lite olika plan

jag väntar aldrig på den där bussen
för jag träffar aldrig de i stan
vi vet inte var vi har tagit vägen
vintern kanske har satt sina spår

jag har börjat andas in röken ner i mina lungor
den som hänger kvar i luften
och måste man insjukna
när man tappar greppet
vi som inte vill det
trampar närmast över gränsen
där vakten står
och siktar en på fötterna