Pistolskott

Lampskenet var starkt och slog bultande slag inuti mitt huvud. Framför mig. Rakt fram, tio meter. Pistolskott. Jag hörde en förvirrad röst. Ett förvirrat brus. Kroppen som låg ner på regnvåt asfalt. Tio, femton filtar. Minst och mest. Lampor, förtvivlan, skrik och gråt.
Vi var på väg någonstans. Det började ymnigt. Lite luddigt sådär. Kanske inte trasigt, men definitivt
inte helt. Jag kände direkt att världen snurrade fortare än tiden hann med. Han fingrade på min hand,
sådär omsorgsfullt och eftertänksamt.
Jag andades ohörbart. Lät honom värma min hand. Fast jag kände bara ett tungt huvud. Och det
snurrade lite då och då. När jag blundade såg jag stjärnor. Fina, glittrande men varnande, stjärnor.
Jag kände mig inträngd och rädd. Omtumlad. Försökte låtsas att luften räckte till trots att jag kände
att det kom smygande. Ballongen som sprang. Luften som gled ur. Det var klorna.
Jag hade riktiga klor inom mig. Som rev, slet, högg tag i mina hjärthalvor. Slet i mina senor,
min puls som snart sprängde mina ådror, vener. Men jag var ju bara en av alla. En av alla dom.
Jag drog in honom i ett falskt spel, han skulle få tillbaka.
Och jag tänker utanför vår stad. Ser framtiden i en annan galax. Ett nytt system. Kanske nya sätt
att andas på. Vi delar klonade tankar, men delad rädsla är dubbel rädsla. Inte halv. Och han är
mästare på att ljuga, men jag har lärt mig nu och jag kan ljuga bättre. Att ge sig på att försöka
bryta itu en sten, han ger sig på mig. Och jag kan sänkas till botten men jag kan också både
simma och flyta. Något han inte räknat med. Hämnd.
Världen förstår mig en dag. Vi lämnar området. Flyr. Så står jag där. Ser någon falla till marken.
Vänder. Vänder tillbaka. Letar värde. Ringer ett nummer. Stannar. Väntar.
Någon springer, flåsar. Jag hör honom. Ser vapen. Och världen ska få veta att jag hämnades.



Kom aldrig såhär nära igen.