se réveiller à Paris

ensam själ, sitter vid fönstret

nostalgidroppar faller från himlen
hon tänker franska toner
ljusa röster
nyansen av vaniljvit mot hennes hår
pärlor ligger utspridda över nött trägolv
men hon är inte den som bryr sig
utsikten över Paris är slående
människor går onyktra på gator
som ibland inte finns, ibland inte känns
man andas in staden med ögonen
det finns inga genvägar i livet
inget luftburet mirakel
man snubblar framför män med tömda hjärtan
hålor som fylls med glas efter glas
hon skrattar aldrig, det är synd för hon
har ett vackert skratt
ibland ler hon, smygande
drar i sina tyger, döljer sina ben
suddar ut färger, kanter
hon trivs bättre med att chansa än att
veta
man somnar under stjärnor
med främmande känslor i kroppen
ett annat ansvar
någonstans overkligt tillstånd
ett nyårslöfte om att våga hålla
någon ny i handen
släppa alla hämningar
hon petar på dimman som vaknar
en soluppgång i Frankrikes bästa fönster
tomheten får vänta till en annan
dag