Corner.

Här trycker du in mig i ett hörn så obetydligt och svåråtkomligt. Jämnar ut min smärta över hela kroppen. Stämmer jag in på din beskrivning? Har världens gemensamma öga fångat in mig nu? Jag står så inträngd och lurad här. Mitt envisa försvar vet om misstaget. Rummet du tömt på luft. Där, var jag står mellan fyra väggar, mitt på ett kalt, grått betonggolv och hör andetag som kanske inte egentligen existerar utanför mina öron. Allt är så bortkastat, så framtvingat nu. Ur striden gick du hel, förlorade inte ett strå. Och jag som hade chansen stod i möte med din blick. Kan du känna den rädsla mitt hjärta pulserar ut i blodet? Skräcken du blåst in i allas ögon. Ser du tiden som inte existerar längre i min livlösa kropp? Min undran som en slags begäran. Brister måste synas. Svag måste stå ensam, få drömmen krossad bland hämnd eller hån. Hur jag än pressar tårna i golvet vägrar benen att springa. Den trängsel du involverar mig i, en stressad marsch genom rummet, men utan ett enda liv synligt. Kommer jag att förbli evigt fast, precis såhär? Vem skrev den osynliga regeln om äganderätten av olikdelade förhållanden? Kvarstår jag här är det mest sannolikt att tiden aldrig tvivlat på dig.