jag vill skriva. jag vill att en viss känsla ska infinna sig. berusa mig. men vad jag än skriver så känns det inte rätt och aldrig riktigt färdigt. det blir konstigt och fulfint. sanningen är den att jag dagdrömmer för mycket. ser framför mig havet som möter klippor någonstans på kaliforniens kust. och att jag skulle vilja vara där just precis i detta nu. frihetskänslan med vinden som kastar omkring mitt hår över klippkanten berusar mig och fyller någon slags tomhet som kanske bara är brist på beröring och närhet. och jag vet att jag gillar tanken mer än verkligheten. men att stå på en annan plats i världen vore bra för mig. det man andas in är kanske inte alltid luft, men att stå i damm vore att föredra än den här ångesten som håller fast mig i fel ände av världen. jag fastnar ju i mina egna andetag. tänk att stå helt oberörd i ett krig. det är ungefär så det känns hela tiden. att man inte ser mig. att jag inte räknas. och när man inte räknas behöver man fly. känna sig uppskattad. finna nya känslor och få nya relationer. nå den där berusningen. jag skulle alltid vilja ha det så. jag skulle aldrig lämna den plats där jag finner total lycka. aldrig någonsin skulle jag byta någonting mot det, om jag bara fick chansen att kunna lämna denna ingrodda, eftertryckslösa stad där tiden tycks ha stannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar