tiden har sin förmåga att märkas när den inte känns av.

luften går ur mig. jag vet inte om jag får tillåta mig att vara fri i en timme. fast jag känner att jag behöver vara fri resten av kvällen. hela dagen har jag hållit andan och räknat mig framåt. sett mig någon annanstans än där. och nu är jag någon annanstans än där, men får ångest. jag vet inte vad klumpen i hjärtat betyder. om det är för mycket eller om jag gör för lite. jag kan inte belöna mig halvvägs för då vet jag inte om jag någonsin blir klar. jag blir mindre och mindre rörlig. står mest still och låter tankarna vandra. som om jag förväntar mig mirakel. jag trängs med mig själv. min kropp är i vägen. jag vågar inte sträcka ut några händer. är så rädd att ingen ska ta dem. jag tränger undan tomheten och visar verkligheten en annan bild av mig själv. men ibland behöver verkligheten få se verkligheten också. jag är en magnet mot väggen. bevakar omvärlden men gör inget själv. jag får inte ur mig något riktigt. något ärligt. om sextiotvå dagar klipper jag alla band med skolan och jag är rädd att jag inte ska hinna allt som måste hinnas. för hur mycket sextiotvå dagar än låter, så är det mindre än man tror. varje dag har känts som en timme sedan januari. tiden har sin förmåga att märkas när den inte känns av.