en oväntad och plötslig ångest blockerar mig. mitt barndomshem får inte bytas, ingenting får röras och förändras. sluta, jag vill inte höra. ett ord till om att flytta och allt jag någonsin byggt upp kommer att rasera, gå sönder. trasas ner i värde. när jag väl börjat glädjas över friheten som kommer med december så kommer nästa glädjedödare som ska radera mina senaste tretton år ur minnet. det får inte. det får inte gå till så. det darrar i händerna. skakar i hjärtat. varför står jag hela tiden i motvind? bygger på mig mer och mer olycka. jag ser inte hur jag ska orka balansera mig själv. någon dag snart så tippar det över. och jag vet att vilket håll det än blir, så spelar det ingen roll. samma öde väntar. jag vill bara vinna någon gång. få känna att jag kan och är värd det. att min röst hörs lika väl som alla andras. jag vill kunna andas ren luft, ångestfri luft. kunna ta ett djupt andetag utan att få den där klumpen i vare sig det är magen eller hjärtat. jag vill att människor förstår att saker betyder mer för mig än för andra. det har mer värde i mina ögon, för att jag fäster mig vid alltings ursprung. minsta förändring svider som ett svek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar