jag trängs vid sidan av ruset. vid sidan av världens gång. svischet. livet. människorna. jag når inte fram. finns inte. ser på och kryper in och ut ur någons fotografi. jag skakar, brister, går sönder under snöfattig decemberhimmel. jag vet inte om det räknas ifall jag stannar klockan medan tiden fortfarande går. det känns som allt snurrar runt i cirklar och jag är flera varv efter. en pusselbit är fellagd men jag låter det vara så för att jag inte vågar riskera själva helhetens isärfallande. med ett pussel lagt rätt är man perfekt, och det är ju ingen, eller hur? men jag står så oviss. utan stake. osäker. och ser alla andra. ser deras vana fotsteg. deras vana, orädda skratt. de har sin plats, de har intagit sina trygga fack. och jag känner mig utomvärldslig som går vilse i mina egna fotspår. det är så. det är så tror jag att jag snart bryter samman. jag föreställer mig en morgondag likadan som gårdagen. det är därför förändring blir destruktivt för mig. jag vill att polletten ska ramla ner. att det ska flyga i mig nåt slags driv. en vilja. en önskan om krav på förändring. att jag vill ta itu med den, vilja ta saken i egna händer. mig. mitt liv. att få våga nå fram. finnas. synas och vara orädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar