evighetstrasig. jag har varit evighetstrasig för länge nu. det är inte stressen längre som trasar sönder mig så. nu är det inifrån och ut bara gallskrik. jag kan räddas. men gömmer mig för ärligheten. jag bara släpper allt. låter byggnader rasera. vet inte vem jag är. ser mig aldrig i spegeln längre. jag finns inte då och då ser jag inte vad jag förstör. jag låtsas att imorgon blir bra. och imorgon skjuter jag på det en dag till. jag står hela tiden stilla. och tror att någon siktar på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar