en livslögn att dö för.

hennes lungor knäcks i kylan. strukturen kollapsar och medvetandekriget får henne i obalans. gatorna har redan börjat grusas för att minska halkolyckor och hon märker hur sten efter sten fastnar under skon. hon hör sig själv invändigt och märker att hon andas för fort. hon känner en igenomträngande blick på sig men gatorna ekar tomma och hon vet att hon bara inbillar sig. iskallt och menlöst. det svider bakom revbenen. hjärtat dubbelslår och halvslår. lögner snurrar runt i hennes huvud, en del hemligheter också. men världen får aldrig veta även om knäna skulle ge vika och hjärtat slutar pumpa. det står utmanande ord i pannan på henne. löften till sig själv. krav. hon bygger på sig mer och mer väggar. det stramar för hårt mot kanterna egentligen, nästan så att väggarna ska sprängas och hela världen ska få se vem hon är där under ytan. det ringer aldrig längre och hon vet inte om det är lika med bra. men det får henne motiverad. hennes milslånga promenader ser alltid likadana ut, men varje dag blir hon lite bättre, lite sämre. hon strider mot världsidealet. skriver dagbok och drar trettonvagnarståg efter sig. i motvind. det längtas efter någonting att kalla vinst och framgång. någonting värt att vrida upp leendet för. hon halkar i gruset ändå. det lömska gruset. men det är inte halkan som skriver skräck i hennes hjärtslag. det är bortdomningskänslan i benen och huvudet som ber om paus. mentalt fortsätter hon att gå. aldrig nöjd. en storlek ner. det sticks i tungan och luften vågar nästan inte passera genom henne. tidsavstånden mellan att vara och att bli är för små. för nära inpå. hon har rusat in i sin roll för hastigt. benen bär aldrig en lögnare längre än till sanningen. hon tappar striden mot milen. tappar striden mot gruset under skorna. och striden inne i hjärnan övergår till kaotisk röra. kortslutning.      
det är allvar i år.