jag har förhållit mig till minnen hela dagen. vi skulle andas något nytt, sa vi, fyra somrar tillbaks i tiden. leta mönster i nya gator, kanske långt långt borta. kanske alldeles för nära varandra. se varandras fotspår någonstans dit vi drömde oss. och jag vet inte hur vi kom i kläm. kanske och antagligen var det mina undanflykter som skavde på banden. men dina försök har inte precis existerat heller. jag vet inte hur vi behöver varandra längre. det är som att vi inte finns. och jag har undrat länge om jag ens når fram till dig. tystnaden växer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar