allt känns igen.
vi är främlingar i en annan stad
där det okända separerar oss.
vi passerar samma byggnader
men går åt motsatt håll.
människor med ansiktsdrag vi minns,
allt känns igen.
som synvillor, som tidens straff.
det byggs murar mellan oss,
en uppsjö av människor som håller
gränsen mellan oss dragen.
dom vet när det är dags att dra i trådarna.
som en säkerhetsspärr står vi på varsin sida
om räcket
utan att så mycket som ens se på varandra.
vi står på annan mark med nya regler
där man antingen går vilse i ensamhet
eller trampar folk i ansiktet.
allt känns igen.
vartenda steg jag tar känns så typiskt
svenskt, ängsligt, veligt.
vi är folket som söker ständig bekräftelse
och destination.
vi är dom som väntar innan vi agerar.
låter slagna bli slagna igen.
allt känns igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar