Jag är inte som alla andra. Men jag är som många andra.
Fast mest är jag nog inte som någon.
Delad, men inte trasig.
Jag vet bara inte hur jag ska pussla ihop mig.
Eller kanske är jag trasig.
Jag försöker vara alla till lags men får ingen respons.
Det gör ont i mig, att kämpa för att verka simpel utåt.
Gör jag rätt? Gör jag fel? Inget händer ju.
När jag innerst inne bara vill undvika människor,
gömma mig från den onda omvärlden, men jag åtminstone
ger den en chans.
När blir jag värd något.
När får jag känna och höra allt det alla andra känner och hör.
Omtanke.
Kärlek i tusen olika former.
Jag kan inte hantera lögner, ändå ljuger jag varje dag.
Döljer den del av mig som är mest jag.
Hur länge orkar man gå runt i cirklar?
Fortsätta varje ny dag som om gårdagen aldrig hade ett slut.
Det bor en rastlös äventyrare inom mig,
men den får aldrig komma ut för jag är begränsad av mig själv.
Och alla andra.
Jag är begränsad av alla andras förväntade reaktioner.
Mitt mönster är ett monster.
Det ekar tomt i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar