Det fina med Sverige.

sluten cirkel.

allt känns igen.
vi är främlingar i en annan stad
där det okända separerar oss.
vi passerar samma byggnader
men går åt motsatt håll.
människor med ansiktsdrag vi minns,
allt känns igen.
som synvillor, som tidens straff.
det byggs murar mellan oss,
en uppsjö av människor som håller
gränsen mellan oss dragen.
dom vet när det är dags att dra i trådarna.
som en säkerhetsspärr står vi på varsin sida
om räcket
utan att så mycket som ens se på varandra.
vi står på annan mark med nya regler
där man antingen går vilse i ensamhet
eller trampar folk i ansiktet.
allt känns igen.
vartenda steg jag tar känns så typiskt
svenskt, ängsligt, veligt.
vi är folket som söker ständig bekräftelse
och destination.
vi är dom som väntar innan vi agerar.
låter slagna bli slagna igen.
allt känns igen.
 

någonstans långt borta.

vi hör hemma
långt bak i arkivet
bland skuggor och damm som
döljer spåren efter något som andats
och bland skrivna verk
återfinns en sanning
som noterat någons brustna hjärta
men av drömmar växer inga minnen,
vi lever i luft
som åter blir luft

orden vet hur de vill bli valda när
allt annat tar slut

between shadows

ett land i konstant avundsjuka

med ett rastlöst folk

det är vad vi kallar Sverige

det är vad jag kallar tröttsamt

Seasons.

Nowhere real.

Ur någon annans synvinkel försöker du rätta mig.
Det felplacerade hjärtat stryker ditt samvete.
Du drar paralleller.

Jag tycker att världen är blek.
Det är som att den inte vill vara det bästa som går. 
Ser förbi möjligheterna. 
Vi lyder skratten för det är som om de har makten.
Och vi är bara tysta.

Du sätter fingret i en del av allvaret.
Pekar på ansvaret.
Storögd illvilja.
Och du håller mig trasig.

Vi är strandsatta på en ö
långt borta från the issue.
Where it matters.
Där var du är optimistisk
och jag realistisk.
Jag konstaterar att mänskligheten är oenig
och du lever i en drömsk bubbla.
Vi blir aldrig ett folk med samma vilja.
Någon vrider sig alltid på tvären.
 

vinterns första snö.

ångorna ur munnen tyder på att vintern landat hos mig också nu. och jag älskar det.

new month.

det står att det är en ny månad i min kalender. och det går inte att ta miste på utanför min verklighetsbubbla för det är allt det pratas om. jag måste någonstans låtsas att det är allt jag bryr mig om när sanningen är den att jag hellre planerar perfekt utformade nyårslöften. nyårslöften som måste stå till svars för mina dåliga handlingar under tvåtusenelva. det var aldrig ett bra år. jag har bara två bra minnen med hela tvåtusenelva. en-veckas-semestern i västkustens skärgård. och dagen då jag skickade in min sista skoluppgift någonsin i gymnasiet. resten av årets dagar har spenderats med näsan i skolböcker eller helt i onödan på ovärda saker. ett år jag inte vill ha tillbaka. och jag vet inte vad jag vågar förvänta mig av tvåtusentolv. blir jag antagen på högskola till hösten? vill jag läsa i umeå eller stanna kvar i småland? vad gör jag fram till hösten? jobb? arbetslös? rastlöshet? ett år jag fyller jämnt och inte längre räknas som tonåring. kommer min personlighet utvecklas än mer? kommer jag uppfylla mina mål? kommer jag lära känna nya människor? jag behöver nya vänner. kommer jag att göra mig av med jobbiga tankar och bli mer optimist? ärligt talat, jag är rädd för siffrorna 2 0 1 2. rädd, för att hela framtiden väntar på mig och jag nu är friare än någonsin.

November letar sig in i våra hjärtan.

©

couleurs d'automne

©

månadsskifte.

och jag har inte ens känt av att årstiden slagit om eller att augusti blivit september. det ska bli fint att timmarna blir mörkare. att landa på okända gator. gå vilse med ruset i kroppen. jag ska föreviga hela världen genom att måla av den från månen. på mitt vis förstås. det hör till hösten att planera resor som sen inte kan fullföljas. i år ska jag minnas huvudstadens ljuva andedräkt när oktober slår ner här i vårt land med regn smattrandes mot rutan. jag ska minnas första flygresan som fick mig att värdera livet. och hur lätta och overkliga fötterna kändes den gången de sattes mot flygplatsmark. jag tycker om att livet varierar. men det var ett tag sen nu. jag ska älska denna hösten. se vart det bär. lita på att världen och omgivningen tar emot mina oanade beslut. 

Corner.

Här trycker du in mig i ett hörn så obetydligt och svåråtkomligt. Jämnar ut min smärta över hela kroppen. Stämmer jag in på din beskrivning? Har världens gemensamma öga fångat in mig nu? Jag står så inträngd och lurad här. Mitt envisa försvar vet om misstaget. Rummet du tömt på luft. Där, var jag står mellan fyra väggar, mitt på ett kalt, grått betonggolv och hör andetag som kanske inte egentligen existerar utanför mina öron. Allt är så bortkastat, så framtvingat nu. Ur striden gick du hel, förlorade inte ett strå. Och jag som hade chansen stod i möte med din blick. Kan du känna den rädsla mitt hjärta pulserar ut i blodet? Skräcken du blåst in i allas ögon. Ser du tiden som inte existerar längre i min livlösa kropp? Min undran som en slags begäran. Brister måste synas. Svag måste stå ensam, få drömmen krossad bland hämnd eller hån. Hur jag än pressar tårna i golvet vägrar benen att springa. Den trängsel du involverar mig i, en stressad marsch genom rummet, men utan ett enda liv synligt. Kommer jag att förbli evigt fast, precis såhär? Vem skrev den osynliga regeln om äganderätten av olikdelade förhållanden? Kvarstår jag här är det mest sannolikt att tiden aldrig tvivlat på dig.

wind in my hair.

©

Breathing in, feeling alive.