A defeated breath

a silent sigh
it connects with the wind
the fear in heart has never been less
the ocean invites hungry lives
that couldn't resist the pain to be told

the knees, they shook trying to put feets
on the railing
a cloudy feeling heats the chest
a fire is about to grow, to glow
fingers numb, breath asleep

to choke of anguish, the final touch in heart
the feet to slowly slip off the pier 
beaten up by waves, the emotions of the ocean
it puts us in perspective
the human creature, a defeated breath
a jump out of life
that's where I'll be

Life is a challenge.

Det står stilla i mitt liv, det står stilla i mitt huvud. Ändå är känslorna överallt.
Jag letar ord att beskriva min närvaro med, men jag vet inte om det här språket räcker till.
Allt känns fel och rätt på samma gång.
Jag är fri, obunden. Kan göra vad jag vill. Men jag velar, backar tillbaka och blir inte riktigt klok på att
rätt och fel känns likadant. Ger samma slags ångest hur jag än gör. Jag vill inte förlora, men heller inte
ta någon annans vinst ifrån dem. Min glädje syns inte bland människor. Den gömmer sig kanske
under ytan någonstans, nergrävd under ett lager av rädsla, osäkerhet. Jag vet inte vad jag förtjänar eller är värd.
Det jag har och får känns inte som mitt. Det jag hittar blir aldrig mitt. Det mest värdelösa gror i mig. Meningslöshet.
Jag står stilla här. På en plats i livet där vinden avtagit helt. Jag vet ingenting. Vart jag ska? Vem jag blir? Hur jag
kommer härifrån? Jag vet inte varför men jag känner mig lurad.
Livet brukade låta bättre och verka mer spännande med tioåriga öron och drömmar som tog så mycket utrymme
att jag knappt kunde andas. För då kändes allt så långt borta och då var det okej att önska, drömma, vilja.
Nu gör allting bara ont.

best worst friend

du gömmer dig när jag inte duger
när jag inte är som du minns att jag var


har vi nånsin hört ihop

när inget är sig likt.

luft

men det känns mer.
som om hjärtat förstår
vad ett svek är

“To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all.”

Jag är inte som alla andra. Men jag är som många andra.
Fast mest är jag nog inte som någon.
Delad, men inte trasig.
Jag vet bara inte hur jag ska pussla ihop mig.
Eller kanske är jag trasig.
Jag försöker vara alla till lags men får ingen respons.
Det gör ont i mig, att kämpa för att verka simpel utåt.
Gör jag rätt? Gör jag fel? Inget händer ju.
När jag innerst inne bara vill undvika människor,
gömma mig från den onda omvärlden, men jag åtminstone
ger den en chans.
När blir jag värd något.
När får jag känna och höra allt det alla andra känner och hör.
Omtanke.
Kärlek i tusen olika former.
Jag kan inte hantera lögner, ändå ljuger jag varje dag.
Döljer den del av mig som är mest jag.
Hur länge orkar man gå runt i cirklar?
Fortsätta varje ny dag som om gårdagen aldrig hade ett slut.
Det bor en rastlös äventyrare inom mig,
men den får aldrig komma ut för jag är begränsad av mig själv.
Och alla andra.
Jag är begränsad av alla andras förväntade reaktioner.
Mitt mönster är ett monster.
Det ekar tomt i mitt hjärta.

It's funny how a melody sounds like a memory

Jag minns aldrig vad jag drömmer om på nätterna längre. Men jag dagdrömmer desto mer och jag lyssnar på vad hjärtat vill utan att ta mig dit jag ska. Dagarna går och jag gör inget av dem. Skriver en konstig text på olika språk om hur någon annan lever mitt liv i ett annat land. Det är så svårt att vara säker. På vad man vill ha. På vad man kan ha. Det finns alltid en liten procent av hjärtat som inte är överens med mig. Jag vet bara att jag vill ut. Ut och se världen. Sätta spår i människor, sätta spår på någon annans mark. Känna någon annans kultur i mitt blod. Bli en fri varelse som vågar uppleva för att kunna uppskatta.
Och det är den lilla motsträviga procenten av hjärtat överens med mig om.
Men jag kommer nog hem någon gång.

(små meningar som inte passar ihop)

vi ljuger oss mer fria varje dag
men den mentala lögnen hinns ifatt av den fysiska sanningen
det är vi, det är dom mot en annan värld.

det står i alla oskrivna lagar om vem som vinner äran
att ärlighet varar längst
men jag smyger undan allt det där,
hör hur jag lurar mig själv

i en svaghet finns vår styrka, där motstår vi rädslan
att våga möta det vi inte tror på
vi gör vad som helst för att undkomma våra svaga sidor,
det är starkt 

det är som en dröm, i ett land utan gränser.
vi är här, ni är där - vi alla enas.

I'm on my way out of here.

du är på väg bort
och jag vet inte vart jag är på väg
det känns nära men samtidigt ingenstans
vi nuddar känslor med små spår av reaktioner
där vi inte vet
hur vi ska säga
hur vi ska lyssna
hur vi ska känna
vi kliver åt varsitt håll
och döljer tystnaden med steg

vi låter ekot av brutna löften bryta 
allt vi någonsin trott på

världen klämmer in mig i ett hörn

världen klämmer in mig i ett hörn

och jag låtsas att jag hör hemma där

jag når inte ut, är isolerad av stenväggar

jag når inte ut, ingen ser mig någonsin

och jag är van

van vid att hjärtslag ger ångest

van vid att känna allt och ingenting

van vid att luften stryper mina andetag

som om jag inte har en fri vilja att vara den jag vill

som om hela min värld raserade för längesen

jag sliter av alla band med alla jag någonsin känt

det är så jag gör

när världen lärt känna mig fel

I want it some day.

Jag tassar på tå, håller mig på min kant. Verkligheten ligger som ett svart moln över mig. Drömmer om vågor och saltvatten. Det är så vackert med vinden som vidrör havet. Vidrör mitt hjärta. Jag föreställer mig hur solen smyger ner bakom piren och dränks av havets konturer. Det är så enkelt, det kunde vara så enkelt att vara lycklig. Höra havet andas, känna solen nudda min hud, sitta i sanden och betrakta människor. Jag står så långt bort från att vara social, men jag skulle riva den muren i mitt hjärtas stad. Jag skulle leta mig fri genom hinder och rädslor och bygga mig en bättre grund. Där skulle jag aldrig tassa på tå och jag skulle inte ha någon verklighet hängandes tungt över mig. Allt skulle vara som på låtsas, fast på riktigt. Känsligt men befriande. Skört men vågat. Jag skulle prova mig fram. Lossa gränserna. Våga leva. Prata med främlingar. Låta livet ledas in mot något nytt och känna att jag gör rätt val och tar rätt steg. Jag ska andas i takt med vinden, i takt med havets svallande vågor. Vara ett med atmosfären. Jag drömmer om ett liv i Venice, eller åtminstone någonstans däromkring. Men verkligheten ligger som ett svart moln över mig. Och det verkar aldrig som att det blir sol på min planet.

Ett fall närmre dig.

håller andan
räknar ett, två, tre
under ytan
jag är ett fall närmre dig

tomma lungor i Venice Beach
en plats av ekande hjärtan
raserade drömmar
här bor vindens vänner och mörkrets fiender
du flög in i mig som en dans

jag stod i stillahavsvågor
mina ögon såg dig
dina ögon såg mig
jag håller andan
räknar ett, två, tre
under ytan
jag är ett fall närmre dig

du simmar i motvind
mot mig
fyller lungorna med färg
vi bär på varann
letar oss in mot land

vi lär oss varandra
det verkar fel
att alltid ha rätt
men jag visste att din plikt
blev mig ett fall närmre dig

Growing space

In ache of swimming

There'll be no tomorrow

But in a dream we'll always look for attention

Always need to be mentioned

There's a hug between us

A war underneath us

The earth

The life itself growing inbetween our

Human characters

We gotta do what we know is right.

Du får inte plats

i

mitt hjärta

om det ska orka fortsätta

slå

All I know is that I don't want to breathe here.

Små barfotasteg i cirklar.
Varv efter varv.
En oredsam magkänsla.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Det faller små himmelsdroppar.
Det växer fram en rädsla ur hjärtat.
Från ett invecklat hjärtas perspektiv syns bara hinder.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Armar sträcker sig längre.
Missar händer med några få millimeter.
Och jag faller igen, men jag faller mindre nu.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.
Jag kryper osäker längs vägen.
Öppnar upp mig, gömmer mig.
Skrapsåren svider men hjärtat tål mindre.
Allt jag vet är att jag inte vill ge upp.

Cold as stone.

det är
som om orden bara kunde förstås
på ett språk
eller som om du inte alls ville lyssna
det finns inget mer att ha sönder
vi står i spillrorna från allt som redan sagts
och jag tar andetag som inte ens existerar
och som vanligt
står du i vägen för sanningen
som döljer sig i oss

If you fall, fall here.

Jag vet inte längre
hur man förvandlar känslor till ord
det är tyst
men det känns
och som små steg i taget 
glömmer jag hur man
skriver något alls
det är som ett enda hål i mig
och jag undrar om hjärtat
håller
om jag faller åt rätt håll

en flykt mot högre höjd

som om vinden hade tankar

och molnen kunde se

där vackra toner tänder små stjärnor

som vaken timma
oredo att möta dagen
det är som att slås mot en vägg
som att lyftas in i dimma
en smak av ovilja
en vy i mörker
och man dras mot en gräns
en spricka i medvetandet
ett hål, en tomhet i själen
där vackra toner tänder små stjärnor
en efter en
och med ljuset klarar vi oss ur
ännu en dag
ännu en natt
ännu ett år
och ännu ett liv

999

vi ställer in tiden

bryter ordet med några steg

andas i motvind

och springer längs gränsdragna fallgropar

men ändå fångar marken våra fötter

det finns tid att växa

vi har sett det hända förr

trött på inget, trött på allt.

jag hör lögnernas tunga
det viskas något om
glas
något om sprickor
små rispor på ytan
inuti någons själ.
ljuset stal skuggan
/gömstället/
luften du inte hittar

du lät inte världen se dig
jag förstår dig
vi är av samma sort
våra skäl blev till undanflykter
något att ljuga om.
vi syns utan att medverka
vad ska jag be om,
fem kliv tillbaka?
du målar dig en ny tid
ur ett perspektiv du redan sett
och du befinner dig på en plats
där du redan vunnit din del,
vi ger bara folket
det folket vill ha och straffet
växer sig längre än tiden
längre än det som kallas allt.