Det står stilla i mitt liv, det står stilla i mitt huvud. Ändå är känslorna överallt.
Jag letar ord att beskriva min närvaro med, men jag vet inte om det här språket räcker till.
Allt känns fel och rätt på samma gång.
Jag är fri, obunden. Kan göra vad jag vill. Men jag velar, backar tillbaka och blir inte riktigt klok på att
rätt och fel känns likadant. Ger samma slags ångest hur jag än gör. Jag vill inte förlora, men heller inte
ta någon annans vinst ifrån dem. Min glädje syns inte bland människor. Den gömmer sig kanske
under ytan någonstans, nergrävd under ett lager av rädsla, osäkerhet. Jag vet inte vad jag förtjänar eller är värd.
Det jag har och får känns inte som mitt. Det jag hittar blir aldrig mitt. Det mest värdelösa gror i mig. Meningslöshet.
Jag står stilla här. På en plats i livet där vinden avtagit helt. Jag vet ingenting. Vart jag ska? Vem jag blir? Hur jag
kommer härifrån? Jag vet inte varför men jag känner mig lurad.
Livet brukade låta bättre och verka mer spännande med tioåriga öron och drömmar som tog så mycket utrymme
att jag knappt kunde andas. För då kändes allt så långt borta och då var det okej att önska, drömma, vilja.
Nu gör allting bara ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar