motstånd

hon drömde sig bort
över kontinenter och hav,
ville inte synas
men det var henne man såg

hon påstod
att nu är alla världar en
och människor förblir sammanlänkade
trots varierat hat&missförstånd

hennes 19 år av oväder och stormar,
av oöverkomliga pojkar som kastats pilar på
samt en del undansmugglade tårar,
det var en ungdom hon aldrig skulle vilja återuppleva
kanske velat ändrat på om möjligt

hon känner sig inte som nån speciell
och det är tankarna som värderar henne,
utan att egentligen få

romantik är inte för henne,
har hon bestämt
men när hösten kommer
och när värmeljusen tänds ihop med en kopp te
saknar hon att ingen värmer hennes kalla fingrar
och smälter hennes frusna tår

de ledsna tankarna som blandar ihop röra och förvirring
kanske aldrig tystnar
om hon aldrig får uppleva romantik igen,
men allt i den världen är så kyligt för henne,
bortglömt,
svartsjukt