Hon och jag part III

Jag kunde se mig själv i henne
när hon stod på bron med armarna stödda av räcket
och studerade varje liv, varje människa nedanför.
Rörelser och ansikten var något vi båda memorerade in
ungefär som ett minne till hur vackert livet egentligen borde vara.
Det var i människors ansikten vi såg utbytt lycka,
framkallad ömsesidig glädje.
Det var i rörelser vi uttryckte livets yttersta egenskap,
just liv.

Sen kunde hon se mig,
från bron.
Hon tittade rakt på mig, inte igenom som alla andra.
Jag vet inte om det var så att vi kände varandra redan då,
bara genom blicken. Men jag kände något samförstånd
just då,
som jag inte vet säkert hur bra det var att bli involverad i.
Men vi blev allt efter det. Jag undrar nu såhär efteråt
om det kunnat gå annorlunda.

" När jag såg dig trodde jag du skulle se mig, men jag trodde
du skulle fortsätta gå som alla andra, i julruschens parad.
Du stannade upp som om du såg något, och du såg verkligen mig. Hur kunde du se mig?"

Hennes ord den 19 december - 04. Kan inte glömma.
Går inte att lämna.

Ett slaskigt Sverige
ett slaskigt Linköping
och uppe på bron stod hon.
Under en himmel som slängde regn i våra ansikten.



Tre år senare. ................................

Hon bar min kraft hela tiden,
utan att egentligen äga någonting.
Jag vet inte hur man kan vara så stark när man är
så svag som hon
fast hon överraskar alltid,
slumpvis.
Och den där otillräckligheten, känslan av ett långt ifrån
gränsade henne alltid till ett nu
som höll henne kvar på balansplattan

jag såg henne stå där, vinglandes för min skull.

Jag ville tänka att hon stod där för att hon kunde klara
varje fall
och jag beundrade hennes mod
men jag tvivlade på mig själv
och de där tankarna jag alltid hade haft
kunde spränga oss båda i luften

jag kan se tillbaka ibland
på åren vi tillsammans hade förut
när vi liksom var människor på riktigt
båda två.
Idag är vi två vrak,
två levande spöken som döljer våra identiteter.
Jag undrar ibland om någon märker det.

Jag vill känna mig hel
men jag vet inte om det där med helhet
någonsin kommer vara min grej.
Kommer det vara jag?
Eller bara en bit av någon annan?