Hon och jag part II

hon bar randiga tröjor, nästan varje dag
ibland stickat, när hon frös
jag minns första gången jag såg henne i ett linne,
hennes axlar var så knotiga, hennes nyckelben så framträdande
och jag minns att jag tappade andan av - jag vet inte,
rädsla?
när hon fortsatte balansera på ostadiga ben
fram på broräcket, utan att titta ner

jag blundade, tittade bort, gömde mig
kanske drömde jag bara
eller hallucinerade
och en dag,
ja, en dag
stod helt plötsligt jag på broräcket
vinglandes mot hennes mål
attackerandes hennes tillflykt
för jag ville prova
jag ville se om något hände
om adrenalinet pumpade mer än vanligt
jag ville se efter

kalla vindar kunde ha dragit ner mig
jag kunde blåsts ner i det mörka
och jag som ibland läste hennes tankar
förstod inte mer än någon annan
varför hon gjorde såhär
varför jag höll på såhär
vi tänjde på gränserna

jag har hittat hennes trasiga kläder i skogen,
i parker och i soptunnor
jag har letat efter facit
försökt leka spion
men hon skriver att ingenting har hänt
så jag drar mig undan
och smyger undan brevet i en låda under sängen

hon vet att jag inte har en trygghet som hennes,
bekanta läser mina rader som nyheter
och jag har skrikit, gråtit och slagits för min rätt
att få mitt privata ifred
och hon,
hennes liv har fördömts utan vetskap och kastats in i en historia
jag inte kan ta ifrån henne
jag kan endast ljuga
säga att breven är mina mellan mig och min själ
mellan oss och universum

ett slags samförstånd

jag har kammat hennes hår sena nätter
och skrivit i vår gemensamma dagbok
om dagar vi borde glömt
men minns bäst
och hon har tagit mitt sköra hjärta i sina händer,
bevekat om en ärlighet jag redan består av
och kramat orden jag gett bort
mina gåvor äger hon

och morgnar av längtan efter händelser
efter mönster att brytas
går vi
nästan hand i hand
till skolan
men bara på låtsas
för vi är två själar som måste dölja
vår gemensamma själ
men hon på andra sidan bron
och jag på trottoarkanten så går vi samsvetsat
i ett tillstånd av eufori
jag ber henne
stanna kvar här
vi har nästan en hand för mycket att hålla
men hon ber om ingenting
och jag håller vad jag lovat

vi fortsätter leva så
två
i tystnad