Hon och jag

leendet jag vill beskriva henne med
har avtagit
hennes röst har tappat kraften att tala
och de förstår inte,
de förstår inte att hon lider i tysthet
med känslor hon inte kan hantera
själv

ensamheten är en tomhet,
en bedövande likgiltig smärta från kaoset utifrån
där människor bara vill ont,
ögon stirrar och hånskrattar
kallar henne patetisk,
konstig, underlig, märklig, knäpp
kanske är hon inte som alla andra
kanske tror hon det är negativt att det är så
kanske behöver det inte alls vara så

jag vill också veta
veta varför människor dömer ut varandra
varför de ser och klagar på individer som är svaga
som vill känna sig accepterade
varför kanske inte ger ett svar på min fråga
men jag vill faktiskt också veta

hon går till platser ingen annan går till,
liksom jag.
Bortglömda platser,
ensliga parker dit ingen vågar gå
och liksom jag sitter hon och filosoferar,
grubblar och försöker hitta balansen igen

den där jävla balansen vi inte ens har

hon ser ner i asfalten när hon går,
precis som jag
och ofta förekommer risker att kollidera
med en cyklist, en förbannad yttre individ
och visst fan är det hon som ber om ursäkt
för cyklisten kunde inte värjt undan
eller kört i sin fil
nej
visst är det så

hon kommer alltid hem välbehållen,
trots obehaget att gå genom stan i natten
och jag har sett henne ibland
tända en cigg för att sen sparka ner den från bron
orökt
och jag har sett henne sitta under träd i regnet
sena kvällar
jag har sett henne glömma sin plånbok i affären

vi har gått samma grusvägar om våren
ibland om hösten när löven faller på
"en höstpoet är allas favoritpoet"
och blockljusen hon radar upp framför sig
går i plommonlila och vinrött,
och hennes svartklädda skrivböcker
fylls med borttappade skor & dåligt väder-klagan

jag har skrivit om svårigheter & längtan efter lust
och smattrande regn lugnar mina nerver liksom hennes,
och trots att vi håller avstånd
så ser vi varandra misslyckas påtagliga gånger
de dömande blickarna ser oss misslyckas,
ser oss med avhuggna ben och misära liv
balanserande på den sköraste, tunnaste tråd

det vore omöjligt att överleva,
vår balansgång stöds inte av säkerhetsnät under fötterna
hennes fötter kanske faller av
mina kanske bär henne ett steg närmre mål

borde vi ge oss ut på denna livsfarliga balansgång?

ibland har jag hört henne gråta i förtvivlan,
jag vet att det handlar om ångest
jag vet det så väl för jag är själv likadan
och sekundrar blir minutrar
ibland timmar
innan paniken går över
innan monstret försvinner för en stund

jag har lagt en hand på hennes beniga axel
men hon har inte känt den
jag tror hon förstår mer än jag
hon måste varit starkare än så

jag önskar jag såg henne växa och bli styrkt
jag önskar hon såg mig växa och bli styrkt
jag önskar vi hade varandra
jag önskar hon var min vän och jag hennes.
jag önskar faktiskt det.