
jag har fastnat på en gata
som heter något bekant
och kanske har jag varit här förut
men snön har lagt sig över mina minnen nu
tegelhus och väggar i betong
står stilla och behagligt under en öppen himmel
vinden biter hårt i mina kinder
och en magkänsla säger att
i den här staden -
på den här gatan
är jag trygg
korsningen jag står i
betonar ett lugn
och jag har aldrig känt mig så hemma
som när jag står här
i ett första snöfall
under andra bekräftelsen
av mitt liv
Kanske är det när vi korsar en tvillingsjäls öde,
SvaraRaderaen tvilling från en svunnen tid,
en tvilling från andra sidan staden,
någon vi aldrig möter på vår väg genom livet.
Kanske korsar vi vår egen väg,
en väg vi vandrat i ett annat liv.
Kanske.
Kanske.