en liten känsla i mitt högra ben,
en ryckning, ett litet steg
någon har ritat min hand blå,
under ytan är allting blått.
jag låter vinden springa med mig,
vi sjunger för varann
låtsas leta efter nya gator
håller varsamt i någons hemlighet
jag känner mig välkommen
i den nya världen
men där finns inte den jag älskar
kan man fly
hitta någon lösning
jag vill gömma min rädsla för alla som ser
tiden säger att man inte ska vänta
jag känner ett samband mellan
vinden och tiden
och undrar om någon annan också gör det
jag vill omfamna det overkliga
och jag vill hålla det fast
det har varit
bara jag
länge nu
ensam känner jag ingenting
men att luften skulle forma mig
önskar jag
att jag förstod
en liten mening fastnar i mitt hjärta
och jag kan nästan känna den
men inte ta på den
jag önskar jag fick se den
vi springer, vinden och jag
sida vid sida
och omfamnar overkligheten
med en liten känsla i mitt högra ben
en liten ryckning,
ett litet steg
Et vakkert dikt og nydelig bilde!
SvaraRaderaJeg oppdaget bloggen din i dag,
og har allerede lagt deg til på leselisten min.
Du skriver så nydelig om å omfavne det uvirkelige.Jeg kjenner når jeg leser diktet ditt at jeg også får lyst til å favne om det som er virkelig og ekte - bli favnet i tiden og av vinden.