560

på en smal och halvt fallerande fönsterbräda
sitter en vilsen flicka
jag vet vem hon är
men vi samkänner inte
och hon hälsar
och jag blir lite glad
för ingen brukar hälsa på mig
ledsen kan jag se att hon är
liten och kanske känner hon sig obetydlig
jag vill sätta mig
fråga
men mest lyssna
jag vet vem hon är
men vi samkänner inte
det verkar som att hon har förlorat någon
något är fel och något är borta ur hennes liv
hennes leende når inte ögonen
jag ser hur hon kämpar mot gråten
och jag
jag går därifrån
ångest av blicken hon trängde in i mig
och allt hon någonsin skrivit som jag har läst
markerar hennes sorg, hennes svårighet
kanske borde vi båda andas och bemöta rädslan
men så är vi ju båda rädda för att falla isär för alltid