Svart bakgrund.

Jag satt kvar med armarna omslagna runt mina knän och blicken rakt fram. Helt tom. Som om det egentligen inte fanns någonting värt att se framför mig. Bara en svart bakgrund. Jag undrade om min blick såg död ut när jag såg tomt framför mig. Om någon annan kunde se att jag såg absolut ingenting. Bara platt. Kände mig förlamad. Som om tiden stannat upp. Fick olustkänslor över parken. Kanske var det vinden som lurade mig. Som försökte inbilla mig faror. Det ekade i mitt huvud. Jag sprängdes av tankar. Hjärtat bultade våldsamt, riktigt obehagligt hårt. Som om barriären var på väg att brytas nu. Den där jävla osynliga gränsen jag hade.

Jag ryckte till, som om jag blivit väckt ur en djup sömn. Han märkte det också.