under varje brusten lunga.

vi känner efter om människor är redo.
om de hör oss.
kanske dags att skrika.
en del faller aldrig ner. klättrar aldrig på väggarna.
letar aldrig hysterisk efter trygga känslor.
den tysta skräck vi lever i når ingen omvärld. vi är omslutna.
inneslutna och fast i cirkeln.
vi hör bara vår ångest, jämför plågan.
allting kommer och försvinner.
vi får vår belöning men faller tillbaka.
letar hysteriskt efter den tappade tryggheten.
jag har ett hål i min hand. en inbränd skugga av dig.
det verkar oskyldigt. men jag känner bara skuld.
vi har ju försökt visa. försökt berätta.
jag försöker nå utanför glaset. sträcker handen mot det okända.
människor drar mig upp, försöker ställa mig på ben jag glömt att jag har.
ett inre, det i mig. det skriker. skaver och hugger. river mot hjärtat.
jag är ute ur min trygghetsbubbla, man fortsätter dra i mig tills jag kräks.
försvinner ner igen. det finns ingen där utanför vår cirkel som förstår.
jag må klara mig själv men inte nu.
det som syns är inte allt. det är bara en yta, eller en fasad. nej. l ö g n .
det finns alltid kaos under varje stilla stund.
under varje brusten lunga.