Hon tog några korta, långsamma steg medan hon lutade huvudet bakåt för att få se de vackra ljuspunkterna på den nattsvarta himlen. Vinden ven i grenar och träd vajade stormigt fram och tillbaka, men det hörde vintern till. Fötterna bar henne bort över gatan till ett litet dike där snömassor lagts. En dörr öppnades och slog igen. Hon lade sig fridfullt i den kalla snön, känseln domnade bort men ögonen bländades av magi och förtrollning. Hon började tyst nynna på en sång, något hon själv kom på mitt i stundens ögonblick. Melodin var dyster, ögonen vattnades och hon kom att tänka på sin mamma. På sin pappa. De var där uppe bland alla fina stjärnor, alla stjärnor som en gång hade varit människor.
" Ni är fina allihopa, men ni kanske förstår att jag saknar min familj mest", berättade hon för dem. " Det är lättare att räkna alla er än mina misstag här i livet."
Grus under skorna, det prasslade till borta vid parkeringen. Någon kom gåendes mot henne och hon visste precis vem det var. Han satte sig ner vid kanten av vägen, bredvid henne. Han huttrade till när den kyliga, hårda vinden grep tag i hans kläder.
" Det här är som bäddat för en dunderförkylning för din del, Elise", sa han allvarligt.
" Jag behöver min tid med stjärnorna. De är allt för mig."
Han vände blicken upp mot himlen, skådade samma vackra bild som hon gjorde.
" Ja det är verkligen magiskt vackert. Ser du inte dem lika väl från våra fönster?"
Hon skakade på huvudet. " Det känns inte på riktigt. Jag måste få kunna höra dem, känna dem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar