"Jag är så orolig över att jag ska bli likgiltig. Att ärren liksom sipprar upp och syns. Men jag vet inte om det heller kommer betyda något. Jag hörde ingenting, kände ingenting, förstod ingenting, såg ingenting, allt var bara tomt. Som en tom evighet. Han klappade mig försiktigt på kinden och skakade försiktigt om min kropp. Jag ryckte till igen. Denna gången kände jag av verkligheten. Jag kände ljus och skuggor samtala med mina ögon. Men jag såg fortfarande vimmelkantigt och blicken fastnade aldrig vid någonting levande."
ehm.. hej. jag heter mandi och jag hittade din blogg i mina bokmärken. tänkte bara säga att din blogg är jättefin och du skriver jättebra. all lycka i livet åt dig!
SvaraRadera