utanför min fasad

en decembersnöstorm utanför persienner
och i en vägkant man inte ser längre
försvinner jag med vinden
och gångbron mot brandstationen finner jag knappt
för snön når mig upp till knäna och den gör ont i mina ögon
jag låter tystnaden eka frivilligt utanför min fasad
medan benen knappt bär mig och ibland snubblar till

ömma, kalla fingrar krampar
och hjärtat slår för fort
nästan vill jag ge upp
och falla ner i snön som får mig så svag
men jag vill inte hittas svag
så jag fokuserar på balansen
och stänger av världen med musik

min sömnlösa natt och obefintliga aptit
ekar tomhet och konstant förvirring i
mitt huvud
jag känner att det är lätt att välta mig nu
rasera och ta för sig
luften känns enformig och är inte tillräcklig
jag inser att jag slutat gå
och står fallen i någons armar som
rapporterar om tidsbrist
där jag någonstans nämns och försvinner