snödimma

hon pulserar i den tjocka snön som börjar nå upp till vaderna nu. det är svårt att andas för snön yr kring henne och letar sig in i hennes mun. sminket kring ögonen kladdas runt. men hon tänker att snön är vacker och vill inte förstöra stunden. flera timmar har hon varit ute och det börjar smaka kräk och blod i munnen. hon lutar huvudet bakåt och ser upp mot himlen, mot stjärnorna - oändligheten. egentligen ser hon inte stjärnorna för snöflingorna gör ont i ögonen, men hon tänker att snöflingor och stjärnor är en fin blandning och liknar varandra på många sätt. ibland faller de och ibland glittrar dem. hon koncentrerar sig inte på vägen utan väcks av en bil som tutar ilsket. hon blir lika rädd som föraren är arg. hon gömmer händerna i fickorna och suckar. drömmer. fantiserar. längtar vidare till en annan galax. tillslut vet hon inte vart hon hamnar, hon står i ett vägskäl och snöfallet är så tätt att det liknas vid dimma. med hjärtslag hårdare än kramp lägger hon sig ner i snön och väntar på att andningen ska hinna ikapp. ljud stannar kvar, synen försvinner. stjärnorna kan hon fortfarande se men verkligheten har glömt bort henne. sekunderna tickar i hennes huvud som en bomb.
någon värmer hennes hand. lyfter hennes ögonlock. torkar bort all snö. hjärtat slår än, lite långsammare. bombens tickande avtar. hon ser upp i en orolig mans ögon. han kysser hennes panna. åtminstone önskar hon det.