vilket tempo slår mitt hjärta i, du som hör. är vi vakna för en chock. är vi närmre nu. veckodagarna försvinner så fort. jag hinner aldrig slå mig ner under stjärnhimlen. lägga mig ner i snön. jag hinner inte ens hinna det jag ska men det är mycket bättre nu och jag är mer skötsam nu. jag får de höga betygen nästan varje gång och världen ska veta att jag sover sämre och känner mig mer stressad. men jag mår mycket mer värdigt nu. jag hittar fortfarande musik hjärtat tycker om, jag läser franska och försöker lära mig hur man skriver igen. på mitt språk. grannen i fönstret mittemot är fortfarande vaken, för lampan är tänd. jag tänker på hur han log mot mig idag. hur vi hälsade på varandra igår. men han är nära trettio och jag är bara nära nitton. jag vet att jag tjatar men jag andas bättre ensam. jag får plats med allting och känner mig stark som inte behöver någonting av någon annan. jag känner mig starkare för att jag tror att jag är stark. och även om jag går sönder på insidan av all stress, så är det aldrig på grund av någon annan utom mig själv. det är mina gränser och jag väljer att kliva över dem, inte du och inte ni och inte han eller hon eller den. det är bara falska förhoppningar jag har om framtiden, men jag ska hitta den man som är manligare än jag är feminin. och gör jag inte det så kommer mitt hem vara överöst av katter. det är nog plan b. eller plan c. jag hatar att jag måste planera livet i förväg som om jag redan vet vad som kommer hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar