världsglitter

jag hör hur vinden slår er i ansiktet och släpper tre ton snö över gatan. jag tänker att nu vill jag fly till fots. nu skulle ingen upptäcka mig för snöfallet är så tätt och skulle dessutom dölja spåren efter mig. jag andas, tänker efter. vinden ger mig nya fästen, förhåller mig ostadigt med marken. smyger fram i kylan och håller mig hela tiden till höger om gatan. når ett villakvarter strax innan brandstationen. tänker att den lilla skogsdungen intill broarna ser gästvänlig ut. vill vila trötta ben som pulserat i flera decimeter snö. lägga huvudet ner i snön och inhalera stjärnornas vackerhet. de glittrar för att de är himlens, universums märkvärdigaste ting. jag blundar inte för att jag vill, utan för att kroppen vill ta en paus. sliter loss ett pärlarmband från min handled och tänker att nu är det kapitlet förbi. jag låter pärlorna falla ner i snötäcket. lampskenet syns inte, jag ser det inte. världen känns avstannad men jag känner ju att jag lever. jag tänker att det gör nog inget om jag somnar här. det har alltid verkat så vackert att somna i snö. som att ligga på extra mjuk bomull. bomullsmoln. en gren skrapar mig på kinden. den har fallit från trädet ovan mig. och trots att jag går in i en konstig sömn så känner jag ändå att mitt medvetande är kvar där jag lämnade det. jag känner fortfarande kylan och snön och alla grenar som faller ner på min kropp. jag tänker på den gången jag sa att jag inte vågade vara bland andra. att jag var rädd för att alla skulle döma mig i förväg som människor alltid gjort. jag tänker på det och blir lite arg. lite ledsen. för det är så, människor dömer mig i förväg och människor tror det värsta om mig för att jag inte är som alla andra. jag orkar inte spela och låtsas. men jag ljuger bra. när ni frågar mår jag bra. och jag spelar min roll som ingen någonsin kommer att komma på mig med eftersom de tror att rollen är jag och den jag verkligen är faktiskt är någon annan. jag gräver fram jorden ur snön med bara fingrarna. händerna fryser men jag har nog tappat känseln. öronen lyssnar men hör inte så mycket som ett andetag från vinden som innan varit så våldsam. som den fortfarande var om jag bara orkat öppna ögonen. mina händer värker, börjar rycka, till och med krampa en stund. jag känner mig fastfängslad mot marken. kroppen är stel och orörlig. men jag tänker att jag bara är mellan dröm och verklighet och den mellankänslan har varit evig förr. så jag fokuserar på drömmen, den vars fantasi kunde varit mer verklig än min verklighet om jag bara vågat leva ordentligt. vi är, säger en röst. vi är färdiga här. inget brott. världen är kanske tung. kanske otröstlig nu. jag somnade tillslut. jag vaknade tillslut. i någons armar, varma armar. manliga armar. allt ville hålla mig kvar. drömde jag eller hade jag på riktigt förflyttat över fantasin nu till verklighetsvärlden? andetagen som lät så riktiga vittnade om det.