några rader ur något som kanske orkar bli en bok.
"Klev ut i trapphuset och nerför de trettioåtta trappstegen. Ut genom porten och så var jag på gatan igen. I kylan igen. I Stockholmsvinden igen. Jag kom på mig själv med att ha glömt vantarna och fick gå med knutna händer innanför jackfickorna för att inte tappa dem helt. Ibland som nu tyckte jag att det var obehagligt med skyndande steg bakom mig. Men jag påminde mig själv att det var Stresstaden jag befann mig i, här springer alla runt och man fick vänja sig vid det. Livet verkade så bekymmerslöst för de människorna, som om de gick på mekanik. Att någon skruvade upp dem som pratande dockor. Jag hade alltid haft en misstanke att alla människor egentligen var robotar som försökte lura mig och ville föra bort mig. Att jag var deras "mission" och att de kom från en helt annan galax, att jag var den enda människan kvar och att de skulle klona mig till bättre vetande. Jag kände mig ju alltid så utnyttjad. Kanske var dem robotar trots allt som ville åt mina innersta egenskaper? Man kunde ju aldrig veta. Kanske drömmer jag att jag ens lever? Vem vet om världen ens existerar utanför min hjärna? Det är ju såhär jag upplever den. Vem kan egentligen jämföra sig med någon annan, vi mäter ju olika. Jag behöver ju inte på riktigt finnas för någon utomstående planetvarelse, och kanske är det utomjordingar som kontrollerar oss människor? Hur skulle världen se ut om jag inte fanns? Och tänk om man blir en utomjording när man dör? Att själen blir stjärnstoft liksom. Kanske finner tyngdkraft på en oupptäckt planet bland alla andra bortgångna varelser. Det är så sorgligt att vi inte har någonting att gå på. När man dör så fortsätter det eller slutar det. Hur vet man? Det liv jag lever nu med andetag och puls och hjärtslag, kan det verkligen bara absorberas in i jorden långt ner i marken under en kyrkogård? Vi kan forska i så mycket men inte i eftervärlden. Vi kan läsa om historien men aldrig förutspå framtiden. Vi kan tro, men inte veta.
" Hej du."
Jag ryckte till. En röst från verkligheten landade med sin mjuka ton över mig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar