gränsen är dragen.

en stillastående, tyst, tom klocka.
ett signerat papper framför mig.
vi säger det så.
vi är överens om det som väntar.
vi hinner inte känna efter men det är bäst så.
jag har lärt mig gränsen.
den är synlig, men hårfin.
bräcklig.
jag står världen lite närmre nu.
nu när luften räcker.
och äntligen känns värmen i nacken.
den som vintern hållit undan.
och jag som gömt mig.
jag som ibland tänkt skrapa ihop
det sista jag har
och flyga mot någon annans verklighet
i något engelskspråkigt land.
men det är att fly.
och det är ju det jag vill men inte får.
gränsen finns ju där.
jag sa ju det.
och den är dragen av mig själv.