luften går alltid ur mig. jag är vek, men lyckas gå runt som en fungerande människa. jag säger en sak men menar en annan. jag vill vara den som är ärlig, men samtidigt vill jag vara hon som är så duktig. jag vill bli någons hjälte. åtminstone min egen. när ett hinder kommer i vägen får jag panik, och i den situationen är jag nu. jag har för mycket frihet, blir rastlös och känner hur tiden rinner iväg på ingenting. jag har köpt nya böcker men vågar inte läsa dem. vågar inte fastna i ett beroende när jag egentligen borde göra annat. sover bort halva dygnet men det känns inte nog. väntar på att knuten ska lossna, att det som sjunker ska börja flyta igen. jag försöker verka som vem som helst, men jag är inte som vem som helst. för alla har någon och jag har ingen. och då menar jag bara någon. någon som lyssnar, ser efter, skrattar med, gråter med, finns där. åh, vad jag älskar denna bittra sanning. allt som skulle varit är inte. ikväll skulle varit hej världen. åtminstone hej staden. men den ångest jag lever i fungerar inte ute i vimlet bland fylleglada människor som glömmer bort vad man heter redan efter ett glas. så jag sitter här med trötta ögon, orkar inte klämma fram en tår till. sitter här och vänder in och ut på mig själv. låter hjärtat få ta alla smällar. jag undrar hur det mår. jag trycker inte längre på några ömma punkter, de finner sig själva ändå. hur vore det att någon gång få känna sig stark mentalt? hur vore livet med variation? nu vet jag vad jag ska rädda kvällen med. jag ska falla in i mitt skrivmaraton. jag ska njuta av varje sekund. fan, vad jag älskar att skriva. jag tackar mina fingrar för att de finns. och för att min hjärna inte är obegåvad och messed up med särskrivning. jag älskar att jag reder mig själv. att jag fungerar utan en bruksanvisning. jag klarar mig själv. fan, jag är nog stark mentalt ändå. att gå från downhill to uphill är strongt. jag beslutar mig för att sätta punkt där. här. nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar