vi nöter samma vers, om och om igen. den är på sin plats, känns i hjärtat. toner av en bekant röst berör. men här får du inte plats. luften blir tyngre, blir kvav. och molnen inombords känns, det oigenkännliga känns. vi bottnar alla i våra krav och prestationer, men släpper allt - står still - när lampan lyser rött. du borde vara nöjd, du spräckte muren. bröt barriären. jag går så osynlig som möjligt men syns mest i hela stan. mina fötter krånglar, vill inte alls gå bland folk. och min koncentration går ut på att få fötterna att gå rakt. om jag snubblar, tappar jag allt igen. jag vet att jag syns för att jag är den som försöker att inte synas. och ibland när jag vill synas, då syns jag inte alls för då smälter jag in bland mängden. det är skillnad på min verklighet och någon annans. det är skillnad på tvivel och osäkerhet. jag låter ögonen vänja sig vid kvällsmörker, stjärnor och gatlampor redan vid sju. om en månad redan vid fem. och framför allt. den rena höstluften som någon knappt vågar andas. nu ska jag bli hel. och hjärtat ska glömma alla svek och allt som det någonsin förlorat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar