gravitation

jag trycker på knappen i mitten. världen faller ner till sin plats. jag känner efter hur det känns att ta en annan väg. mina fötter stretar emot och skorna känns för stora. det är alltid ett tecken på tvivel men inte från mig. jag lyfter mig upp ur gropen och tar för långa steg framåt, det är därför jag alltid faller tillbaka igen. inte har jag någon balans heller men gravitationen brukar kunna hålla kvar mig upprätt, vertikalt med trottoaren. jag pressar ner luft i lungorna för de andas inte självgående längre. under mig spricker väglaget och tiden tickar på. jag hinner ifatt mig själv men tappar alltid greppet. fångar upp ett nytt perspektiv men synen är enbart dimma. jag faller längre in i mig själv, längre in i det tomma medvetandet som känns tafatt och diffust och förlamande. han märker, känner igen felet. han med det stora hjärtat och numera räddande händer. springer mot mig. han löser upp alla knutar och lämnar eftertryck av oro mot min orörliga kropp. och han kan inte hantera det ensam. flera händer måste rädda, men hans var där först. jag får ner luft i lungorna och hjärtat börjar samverka med verkligheten igen. det prasslar i nerverna. rycker i ögonen. fingrarna når hans och allt blir bra igen. de där varma händerna och den trygga uppsynen av honom. kan det för alltid brännas fast som minne vid mitt hjärta och hållas vid liv tills nutidens evighet inte längre är ämnad åt mig?