huvudorkan

ögonen korsar varandra och världen vänds upp och ner. jag är inne i en dimma av overkliga andetag. jag vet inte ens om det här är en verklig känsla. myror i huvudet. det känns som när foten somnar fast nu är det huvudet istället. får man tycka att det känns som man är inne i ett slags rus? att det rinner ström genom blodet? jag blir inte klok på hur jag mår. jag når inte kriterierna för att vara normal. overklighetskänslor är vad det är. jag står utanför mig själv och ser på men känner allt som gör ont eller är fel. ett finger petar på mitt medvetande. hela min kropp är som någon annans. det sticker lite överallt och kryper i kinderna. det rör sig. känns som feberyrsel och ändå är jag fullt frisk. det är som jag skjuts framåt men huvudet stannar kvar. eller jag är inte alls bra på att förklara. det är som att en orkan drar fram i huvudet men jag står kvar. det svischar, susar, brusar, känns fel. det är som att jag måste hålla om huvudet för att det inte ska tippa över. ska vi bara sammanfatta att jag mår konstigt?